Gemini: prinsessans hemlighet kap 5

4. Attackerna

När katten kom ut hade redan prinsessan börjat gå hem. Därmed sprang katten ikapp prinsessan och frågade:
– Är du glad över att du är prinsessan?
– Ja, såklart är jag det. Jag menar det, innebär ju att jag är en häxa, sa hon med ett stort leende på läpparna.
Katten nickade bara, sedan sa ingen av dem något mer på hela hemvägen.
När de väl kom ut från skogen sa katten:
– Hej då, prinsessan. Vi ses väl imorgon?
Fia hade bara nickat som svar, sedan gick de hem till sig.


När hon kom hem var det 15 minuter kvar innan maten var klar.
I samma stund Fia hörde detta stannade hon till och funderade. Mikia hade haft bråttom att ta med henne hem. Hon tyckte det var märkligt, men fick anta att det var svårt med tidsbegrepp för en katt.
således gick hon upp till sitt rum och började på en ny teckning, en teckning av henne med ett trollspö i handen.
När maten var klar lade Fia ifrån sig pennan med en suck. Hatar jag att avbruten i bra teckningar eller hatar jag att bli avbruten i bra teckningar, tänkte hon sarkastiskt.
När hon kom ner bad hennes mamma henne att duka.
Efter att hon var klar satte hon sig ner och började ta av maten, det blev kalops med potatis.
Medan de satt och åt småpratade mamma och pappa en stund. Efter ett tag frågade pappa hans fru hur hennes dag har varit, hon svarade att den varit bra, när hon sagt det sa hon:
– Apropå det, hur har din dag varit gumman? Du sa aldrig varför du fått kvarsittning.
– Ja, det skulle gärna jag också veta, sa hennes pappa med ett leende på läpparna. När Fia hörde detta blev hon helt stum, men efter en stund sa hon:
– Okej, men ni kommer inte att tro mig. Allt började imorse när bussen blev attackerad av en korp med glöd röda ögon. Vi var nära på att dö, men ett konstigt ljud räddade oss. Sedan när vi kom till skolan bad vår bildlärare oss att rita det första vi kom och tänka på. Alla som åkt buss ritade korpen som attackerade oss, vår lärare trodde det var ett skämt och hämtade rektorn. När väl rektorn kom var han förbannad och påstod att vi ljög, därför sa jag i mot och han gav mig kvarsittning, när Fia var klar satt hennes föräldrar tysta.
Fia tittade dem i ögonen och kände att rädslan började komma fram.
Efter några sekunders tystnad började de att gapskratta. Rädslan försvann när hon hörde detta, men istället blev hon förvånad och arg på samma gång.
– Vad skrattar ni åt? Tror ni att det här är ett skämt? Att jag ljuger? sa Fia och kände att hon kokade av ilska.
– Nej, det är klart att vi inte tror det, men vi tror att du borde sluta läsa många Fantasy böcker, du börjar fantisera, sa hennes pappa med skratt i rösten.
Fia hade börjat lugna sig, men hon var fortfarande rätt ilsken.
Varken Fia eller hennes föräldrar sa något mer under hela middagen.


Efter att Fia ätit klart gick hon upp till sitt rum med stampande steg.
Väl uppe smällde hon igen dörren av ilska. Ilskan av att hennes föräldrar inte trodde henne, ilskan av att hon var häxa men ändå började hon tveka på det. Hon var arg på sig själv, sina föräldrar och hennes puckade rektor!
Efter att hon smält igen dörren stod hon bara där och försökte lugna ner sig.
Färdig bytte hon om till pyjamas, sedan gick hon och lade sig.


När hon lagt sig var allt lugnt men sedan fick hon synen, en syn där hon sprang och sprang.
Hon visste att det var en syn och inte en mardröm för hon kunde verkligen känna rädslan. Men detta var inte en känsla som man kan känna när man drömmer, nej det här var annorlunda, för hon kunde känna hur pulsen slog, hon kunde känna vinden blossa genom håret.
I synen sprang hon i en skog, hon vände sig ständigt om, som om hon flydde från någonting, men vad? Vad var det hon flydde ifrån? Vad var det som jagade henne? Och varför jagade det henne?
Plötsligt hoppade något fram ur buskarna bredvid henne.


Hon hann aldrig se hur varelsen sett ut för hon hade vaknat när varelsen hoppat fram.
Både svettig och skräckslagen försökte hon att somna om men det gick inte, skräcken var för stor.
Efter att varit klarvaken i ett par timmar lyckades hon äntligen att somna.


Fia vaknade på morgonen av att någon slickade henne på kinden. Sömigt öppnade hon ögonen och fick syn på katten.
Fia hoppade till av rädsla och skrek till lite lätt.
– Ta det lugnt, det är bara jag, sa Mikia och tittade på henne med en mjukblick.
– Vad katten gör du här? frågade Fia samtidigt som hon satte sig upp i sängen.
När hon sagt det gav katten henne en argsintblick.
– Jag är här för att du inte kommit med min fisk, och vad jag vet skall din skolbuss komma om en stund, sa Mikia nu med en hånfullblick.
– Åh gud, du har rätt, sa Fia och klev ur sängen med sådan kraft att katten trillade ur.
– Fia, för guds skull ta det lugnt, väste Mikia.
När hon sa det vände sig Fia om.
– Ta det lugnt säger du! Fattar du inte att jag kommer att missa bussen, sa Fia illsket och tog sig om huvudet som om hon tänkte ta av det.
– Fia, du är en häxa du kan trolla dig omklädd och trolla fram mat. Visst du har ju aldrig trollat i hela ditt liv, men övning ger färdighet, sa Mikia med en lugnröst.
När hon sagt det tog Fia ner händerna från huvudet. Med ett leende gick hon mot dörren.
– Fia vart är du på väg? frågade Mikia medan Fia gick ut genom dörren, katten traskade efter.
När hon kom ut fån rummet var Fia omklädd. Ja, hon var ombytt, nu bar hon svarta jeans med en vit tröja med ett hjärta på.
När katten tittade närmare såg hon att flickan hade något i handen, det var mat hon hade, en smörgås med någonting på.
Nu gick flickan ut ur huset och plötsligt hade hon en väska på ryggen. Katten gick glatt ut genom dörren.
– Du lär dig visst fort, sa hon glatt när hon kommit ut till Fia.
– Synd bara att du missade bussen, tillagde hon och kollade på bussen som precis åkt runt hörnet. Fia rykte till.
– Va? sa hon med munnen full av bröd.
Efter en kort stund så upptäckte Fia att hon stod utan för huset med mackan i handen. Hon blev jätte förvånad. Hastigt kollade hon ner på sig själv och blev allt mer förvånad.
– Vad hände? frågade hon och tittade på katten medan bröd smulor hoppade ur hennes mun medan hon pratade.
– Du har missat bussen och lärt dig att trolla, sa Mikia glatt.
Fia blev paff, hon hade missat bussen.
– Det här är fruktansvärt, sa Fia och tog tag om huvudet på det där märkliga sättet igen.
– Fia, lugna ner dig, du är ju häxa. Du har visat att du kan trolla fram saker ur luften. Men kan du vrida tillbaka klockan? sa Mikia med ett flin.
– Hur skall jag kunna veta det? Jag vet ju inte hur jag trollade fram kläderna och maten! skrek Fia, hon började tappa tålamodet.
Nu var hon ju snart sen till skolan.
– Du har tur! Jag råkar veta trollformeln för det, sa Mikia lugnt.
Fia släppte ner händerna igen.
– Gör du? frågade Fia med en chokad röst.
– Ja, det gör jag, och den är enkel. Du behöver bara säga jivini tizixo pacoläp, svarade Mikia.
– Vad sa du? sa Fia oförstående.
Katten log överlägset.
– Jivini tizixo pacoläp, det är Schaizoianska och betyder "tid gå tillbaka", sa Mikia som fortfarande log.
– Kan jag inte säga det på svenska? frågade Fia och försökte le.
– Nej, det kan du inte, det blir inte samma effekt, sa Mikia med skratt i rösten.
Fia suckade. Hon kände sig orolig över det här, hon kan ju knappt hänga med i franskan.
Det gick en stund och hon försökte samla sig.
– Okej, jag försöker. Jivini tizixo pacoläp, sa hon utmattat.
Det gick än stund, inget hände.
Fia suckade igen. Jag visste det. Jag är värdelös, tänkte hon.
– Du kan väl försöka igen, men den här gången med mer kraft i rösten? sa Mikia i ett försök att muntra upp henne.
– Okej, jag försöker igen. Jivini tizixo pacoläp, sa hon den här gången med lite mer kraft i rösten.
Hon väntade en stund inget hände, hon suckade besviket.
Katten gick fram till henne och strök sig mellan hennes ben. Fia tittade ner på katten.
Hon tror på mig, tänkte hon. Hon tog ett djupt andetag. Hon hade bestämt sig, hon skulle helt enkelt fortsätta tills det går.
– Jivini tizixo pacoläp, sa hon och väntade, inget hände och hon sa det igen, nu med ännu mera kraft.
Samma resultat, hon tog ett djupt andetag igen, den här gången när hon sa trollformeln mullrade hennes röst som en storm.


När Fia sagt trollformeln den sista gången hoppade hon till, allt hade börjat snurra. Allt snurrande gjorde henne yr.
Plötsligt stannade allt till. Snabbt kollade hon sig om kring och märkte att bredvid henne stod katten och åt ur en tallriket med fisk. När hon tittade närmare såg hon att det var en av hennes tallrikar.
Fia vände blicken mot vägen och fick till sin förvåning se att bussen hade anlänt. Snabbt hoppade hon på och satte sig bredvid Linda, som hon brukar.
De hälsade kort på varandra. Sedan satt Fia och tittade ut genom fönstret. Jag lyckades, tänkte hon.
De åkte långsamt fram genom trafiken idag, för att busschauffören var fortfarande skräckslagen från igår.
Det kom som tur inga korpar idag, således kom de oskadda fram till skolan.
Alla i skolan hade glömt det som hände igår och skoldagen flöt på som vanligt, tills det var dags för gympa.


Alla i klassen hade ätit lunch (eller försökt för det var ärtsoppa) och nu skulle de ha gympa. De hade bytt om i de smutsiga och illa luktade omklädningsrummen, och nu skulle de svinga i stora ringar som hängde högt upp.
Fia blev glad, hon tycker om att göra cirkuskonster. I en stund hade hon fått vänta och nu var det hennes tur.
Lite lätt började hon med att gunga innan hon gjorde volter. Hon hade jätte skoj och tänkte inte på vad hon hade gjort på morgonen. Hon var för upptagen med att göra volter att hon inte såg korpen med glöd röda ögon som satt uppe i taket precis ovanför henne.
När hon hade gjort en stund och skulle hoppa ner hände olyckan.
Korpen som satt i taket började skrika ett fruktansvärt lätte, starkt nog för att alla skulle hålla för öronen, alla utom Fia som var tvungen att hålla i sig.
Fia fick ont i öronen av det starka ljudet och trodde att hon skulle bli döv.
Efter några sekunder började Fia att svinga fortare och fortare. Panik spred sig genom henne. Hon försökte att släppa men det gick inte, hon hade ingen kontroll över händerna.
Nu började hon svinga högre och högre upp. Till slut kom hon högt nog att hon fick syn på korpen och hon kände genast igen den, det var korpen som hade attackerat bussen.
Plötsligt ändrade korpen skriket till ett apliknande vrål och repen gick av. Fia flög genom luften, hon blev skräckslagen men hon vågade inte skrika.
Korpen ändrade vrålet till en orms vässande lätte. Alla släppte händerna och såg hur Fia snabbt närmade sig marken, men ingen vågade springa fram och ta henne ifall korpen skulle börja igen.
Nu hade Fia inte långt kvar till marken, hon blundade för att vilken sekund som helst slå i marken.
Det gick ett par sekunder, sen hörde Fia hur folk applåderade. Hon öppnade ögonen och märkte att Sebastian, klassens snyggaste och starkaste kille, hade fångat henne inte långt från marken. Han började lyfta henne högre upp från marken utan problem.
Men när korpen såg detta blev den ursinnig och ändrade lätte en tredje gång, från väsande till ett hemskt ylande. När den gjorde det blev Sebastians händer till sten, och Fia började sjunka mot marken medan Sebastian kämpade med knän och rygg. Nu ändrade korpen skriket igen till ett kraxande.
Fia blev förskräckt när hon såg att golvet började försvinna och ett svart hål trädde fram. Sebastian kämpade och kämpade med att hålla Fia uppe.


Linda, som hade förskräckt sett på medan hennes bästa vän håll på att dö, hade börjat ta av sig skorna. När hon fått av sig de tog hon än snabb blick mot Fia som började komma igenom hållet.
Linda stod och tog ett djupt andetag, sedan kastade hon den ena skon efter den andra mot korpen och missa.
Paniken grep tag om henne och hon kände hur tårarna kom. Hon kastade en blick åt Fias håll och upptäckte att halva huvudet syntes.
Linda vände blicken neråt och började gråta, hon hade misslyckas, hennes vän skulle vilken sekund som helst försvinna för alltid.
Plötsligt hörde hon en duns följd av applåder.
Förvånat kollade hon upp och såg att korpen låg på golvet med en sko bredvid, en bit där ifrån stod alla och applådera för Helena klassens bästa kastare.
Linda sken upp, hon hade fåt en tanke, en tanke om att Fia kanske lever. Hon kastade hastigt en blick åt Fias håll och såg att Fia stod där och pratade med Sebastian.

Fia kände hur hjärtat slog. Hon var på väg ner för hålet.
Det var mörkt och blöt och kallt där nere, men ändå kunde Fia urskilja en sak, nämligen att det var fullt med tänder på sidorna.
En klump formades i Fias hals vare gång hon såg dem. Hon var på väg att bli uppäten av… vad det nu var.
Plötsligt kände hon att Sebastians kalla sten händer blev varma och normala, men hon kände också att han hade tappat taget.
Precis som hon tänkt skrika tog något tag i henne och försökte hålla henne uppe. Det kändes som om hon fick knivar in stuckna. Det gjorde ont. Hon fick bita sig i läppen för att inte gråta av smärta.
Plötsligt drog något i hennes kläder och det hårda greppet lossade, hon kände hur något lyfte upp henne.
Efter en stund såg hon Linda och de andra barnen, Linda grät medan de andra hurrade. Fia tyckte synd om Linda och tänkte gå till henne snarast möjligt, men först skulle hon ta sig förbi Sebastian.
Nu stod hon på fötter, Fia sänkte blicken det snabbaste hon kunde och tänkte precis gå när Sebastian sa:
– Det var tur att jag hann rädda dig.
Fia ville vara artig och svara, men tänkte sig inte för och tittade upp mot honom. Två mörka, varma, glittrade ögon mötte henens blick och en varm, bubblande känsla spred sig genom henne, den känsla som man får om man ser Sebastian i ögonen.
– Ja, det var det. Men du hade inte behövt rädda lilla mig, sa Fia och försökte att ta blicken från honom.
Men olyckligs vis kunde hon bara inte.
– Jo, det är sant. Men det vore synd att mista klassens snyggaste tjej, sa han med ett leende.
Hjärtat på Fia tog ett skutt och hon blev rosig om kinderna. Just som hon skulle svara hoppade Linda på henne.
– Åh herre gud, du lever. Jag trodde att det var slut på dig, sa Linda med tårar i ögonen.
Fia kramade om henne och sa adjö åt Sebastian, för Linda ville vissa Fia korpen, men den var borta.
Linda blev chockad men inte Fia, hon var för upptagen med att tänka på Sebastian. Efter skolan hade Fia fortfarande den underbara känslan.


På vägen hem var det lugnt och stilla, det hände att en och annan bil åkte förbi. Husen blev färre och färre desto längre in hon kom. Med nerböjt huvud gick Fia och tänkte på Sebastian.
När Fia kommit tillräckligt långt in på vägen att hon bara hade skog på bägge sidorna, hoppade den mystiske katten fram och började gå bredvid Fia.
– Har det hänt något särskilt i skolan idag? frågade Mikia med en glad röst.
– Nej, det har det inte. Jag var bara nära att dö, svarade Fia lugnt och samsat med blicken fortfarande neråt.
Katten blev storögd av förvåning.
– Va? Håll du på att dö? Det var väl inte en korp som försökte döda dig? frågade Mikia med en stressad röst.
– Jo, det var en korp. Men det är lugnt Sebastian räddade mig, svarade Fia fortfarande med blicken i marken.
Mikia blev stum av förvåning.
– Förbannade Krax. Fia jag måste gå, stanna här och ropa på mig om korpen kommer tillbaka, sa hon efter en stund.
Fia nickade till svar och sedan sprang Mikia in i skogen. Fia hörde hur hon ropade på Guano, men hon brydde sig inte, hon tänkte bara på Sebastian.
Det gick några minuter sedan hörde Fia ett prasslande från några buskar men antog att det var Mikia.
Efter några sekunder tystnade alla fåglar som hade sjungit vackert, och en står fågelliknade varelse hoppade fram ur buskarna.
Varelsen var stor och hade stora blå vingar, en krogig näsa, människoansikte, röd lejon kropp med fjädrar på, fågel klor som händer och fötter och orm liknande hår. Fia blev paff, hon hade rycks ut ur tankarna och stod nu öga mot öga med en stor best. Hon kände hur hjärtat började slå fortare.
Hon började springa in i skogen. Med jämna mellan rum såg hon sig över axeln, och såg att besten närmade sig med klor och vassa tänder i högsta hugg.
Hon började springa fortare, och hoppade över stenar och rötter. Hon kände hur svetten rann över hennes panna.
Plötsligt kom hon på en sak, det var det här som hon hade sett i sin syn. Hon tänkte samtidigt som hon sprang men kom inte på något.
Ur intet kom hon på det, stället där saken hade hoppat fram i synen var rakt fram, men om hon svängde av skulle hon kanske kunna undvika varelsen.
Hon såg sig över axeln för att se om varelsen var borta, det var den. Det betydde att den hade göms sig i buskarna längre fram.
Fia såg en liten stig som lede bort och hon sprang in på den. Efter en stund kom hon fram till några buskar som verkade bekanta.
Plötsligt hoppade något fram ur buskarna. Fia skrek till och ramlade omkull.
Det var varelsen som hade hoppat fram, Fia hade kommit hit fastern vägen inte svängde.
Varelsen viftade häftigt med klorna. Fia ryckte till och skyddade huvudet med ena armen. Varelsen rev henne kraftigt och hon började blöda. Av ren smärta skrek hon till.
Hon kände hur tårarna började komma upp, paniken spred sig genom henne. Plötsligt hoppade en katt fram från några träd och bett varelsen i ena armen när den försökte riva Fia på nytt.
Fia sken upp, det var Mikia. Katten landade graciöst på benen igen.
– Spring, Fia! Spring! ropade Mikia.
Fia hajade till. Det snabbaste hon kunde reste hon sig upp och sprang där ifrån.
Ständigt kollade hon sig över axeln för att se hur det går för katten. Hon såg att katten försökte använda en kraftfull attack, men till ingen nytta.
Efter en stunds försök sprang katten efter Fia, med varelsen hack i häll.
– Guano! Guano hjälp! ropade Mikia men inget hände.
Hon vände sig om och såg att varelsen närmade sig fort. Katten sprang ikapp Fia och sa:
– Guano svarar inte. Du måste trolla fram en portal och det är fort.
– Men jag vet inte hur man gör, svarade Fia gråtande.
– Det vet inte jag heller. Men jag veta att du kan, om du bara försöker, sa Mikia och kollade över axeln och såg att varelsen bara var en halv meter från dem.
Fia hade också lagt märke till det och därför tog hon ett djupt andetag och försökte. Hon testade med att blunda och föreställa sig dörren. När hon gjorde det räckte hon automatiskt ut handen och viskade:
– Doxicon appolus.
Nästan genast trädde dörren upp framför dem. De öppnade dörren och hoppade in precis i tid.