Gemini: prinsessans hemlighet kap 7

6. Tino

Fia låg och sov, när Mikia ropade:
– Frukost!
Fia grymtade till när hon trött öppnade ögonen och satte sig upp. Hon hade inte kunnat sova för hon hade bara tänkt på Guanos död.
Mikia såg att Fia inte skulle orka resa sig upp, därför gick hon fram med maten till henne. Framme hos Fia släppte hon ner fyra stycken möss, en av dem saknade huvudet. Fia gjorde en grimas som fick katten att fräsa.
– Va, tacksam. Jag har faktiskt varit uppe sedan klockan fem för att hitta frukost, väste hon med rest ragg.
– Jag är tacksam. Det är bara det att jag inte kan äta möss. Skärkilt inte råa med ben och allt, svarade Fia lika ilsket.
Mikia mumlade något som Fia inte hörde, samtidigt som hon tog mössen och gick. Surt blängde hon på katten samtidigt som hon reste sig upp på fötter.
Hon kände att hon var hungrig men hon kunde inte äta möss. Istället gick hon närmare Mikia. När hon var ungefär en meter från katten böjde hon sig ner på knä och försökte trolla fram en brasa.
Hon sträckte fram händerna och försökte att föreställa sig en brasa, men inget hände.  Hon försökte igen men med samma resultat.
Katten slutade äta på mössen och vände sig till Fia istället.
– Försök med att säga en formel, föreslog Mikia uppmuntrande.
Fia blängde surt på henne.
– Jaså, det säger du? Men jag behöver inte någon trollformel. För om Guano klarade det utan trollformel klarar jag det, svarade Fia trotsigt.
Katten började skratta.
– Men Fia, Guano hade faktisk en trollformel som han sa i huvudet, svarade katten med skratt i rösten.
Fia tittade frågande på henne.
– Jamen, vad är det för trollformel? frågade hon försiktigt.
– Tavo kavo, svarade katten med en överlägsen blick.
Återigen blängde Fia på katten, hon gillade inte den blicken.
– Tavo kavo, sa hon surmulet med utsträckta händer medan hon automatiskt tänkte på en bras eld.
Nästan genast dök det upp en eld. Förnöjt skrattade hon.
– Nu kan du trolla fram vad du vill till maten bara genom att säga formeln. Men komihåg att formeln bara funkar när det gäller framtrollning av campingsaker! sa Mikia med en bestämd röst.
Fia tittade på henne med ett leende och nickade. Åter vände hon sig till elden och sa formel och trollade fram en stekpanna, ägg, bacon och stekt potatis.
När maten var klar trollade hon fram tallrik, glas och bestick bara genom att säga formeln i huvudet.
Glättligt åt hon sin mat. Väl färdig trollade hon bort alltihopa, utan att veta hur, och sträckte på sig. När hon gjorde detta märkte hon att det inte gjorde ont längre.
Förbryllat tittade hon på alla ställen där såren hade varit.
– Vad har hänt? Var är alla såren? frågade Fia med en förvånad röst.
Hon vände sig om mot Mikia och upptäckte att hennes sår också var borta.
I sin förvåning gapade hon.
– Se inte förvånad ut. Jag har fixat såren med hjälp av en sällsynt blomma. Wuqa heter blomsorten och är en färgskiftare. Den ändrar färg efter varje minut, förklarade katten.
Fia klappade henne och sa:
– Tack, för allt.
Generat vände Mikia bort huvudet. Glatt skrattade Fia.
Hon stoppade ner händerna i fickan och kände något fyrkantigt och plastigt. Förvånat drog hon upp saken ur fickan och såg att det var kartan hon fått av Guano. Hon vecklade upp kartan med ett leende och sa:
– Okej, åt vilket håll skall vi?
– Enkelt, vi skall följa stigen tills vi kommer till Ljusets äng, sa Mikia med ett leende.
Fia kollade omkring sig, men hittade ingen stig. Det fanns inget ovanligt heller, inga askhögar som låg och skräpa. Fia antog att vinden blåst bort dem.
– Vilken stig? frågade hon, nu vänd mot katten.
Katten skattade.
– Jag skall visa dig. Följ bara efter mig går det bra, sa Mikia och gick iväg.
Med en undrandeblick följde Fia efter. Katten gick inte på en stig, inte enligt Fia i alla fall.
– Nå? Var är stigen? frågade irriterat.
Återigen skrattade katten.
– Vi går ju på den, sa Mikia med skratt i rösten.
Fia stannade till och tittade återigen omkring sig.
– Var? frågade Fia med en gnutta irritation.
– Fia, Fia, Fia! Det är inte en sådan stig du är van vid. Det är en stig av träd. Det här är en stor magisk skog som hjälper alla att ta sig dit man vill, oavsett om man är ond eller inte, svarade Mikia med den överlägsna blicken.
Ilsket Fia på katten samtidigt som hon mumlade meningslösa ord som ingen förstod, bara hon själv. Hon brukar göra det när hon är arg.


De hade följt trädstigen i timtal. Fia kände sig helt slut och bad ett fler tal gånger att få stanna och vila, men katten hade bara skakat på huvudet och sagt att de inte har tid för det. Varje gång suckade Fia åt svaret.
Skogen var lite kuslig, eftersom det aldrig blev ljust. Men Fia trivdes ändå där, hon kände sig som hemma.
Noggrant tittade hon omkring sig, för att hon skall kunna känna skogen lika väl som sig själv.
Efter flera timmar såg Fia ljus i horisonten. hon sken upp, de var snart ute ur den mörka skogen. Men plötsligt hörde Fia röster. Hon hörde inte vad de sa, men det ville hon ta reda på.
Hon ökade farten och gick om Mikia, som hade stannat.
– Fia! Vänta! Du vet inte vad det är där framme! ropade Mikia med en orolig röst. Fia lyssnade inte på henne. När hon hade joggat ett par meter hörde hon vad rösterna sa:
– Hörru du, släpp ner mig.
Rösten lät lugn och djup. Fia log, rösten talade göteborgska, en av hennes favorit dialekter.
Tätt efter att den göteborgska rösten hade talat hördes det folk som skrattade.
– Och varför skulle jag göra det?
Rösten som talade den här gången var också djup, men hade ingen speciell dialekt. Till slut kom Fia fram till en glänta. I mitten av gläntan såg hon en lång trollkarl, runt femton år gammal med svart bakåtslickat hår i klädd en lång svart klänning med lila krage, som höll en kort trollkarl, runt tio år med svart kort sprättigt hår i klädd en svart läderjacka, och under den en röd tröja, och svarta jeans med silver kedjor vid fickorna, sex meter upp i luften med hjälp av en trollstav, som var knölig som en gammal käpp.
Några meter bredvid den långa trollkarlen stod en sandbrun Chihuahua och bjäbbade om att den långa trollkarlen skulle släppa ner den korta. Fia antog att hunden var den kortas beskyddardjur.
Vid sidan av stod sex stycken magiker och hejade på den långa trollkarlen. Fia blev rasande när hon såg de hejande magikerna och tänkte precis gå och klippa till dem, när Mikia hindrade henne.
– Stopp! Du kan inte rå på det. Låt det vara, sa Mikia med en medlidande röst.
Fia tittade på katten en lång stund innan hon bestämde sig.
Hastigt tittade hon upp på den korta trollkarlen och kände hur ilska och kraft fyllde hennes kropp. Hon tog ett djupt andetag och gick, med bestämda steg, mot den långa trollkarlen och ropade:
– Du, idioten i klänning! Släpp ner grabben på momangen annars skall du allt få!
Den långa trollkarlen vände sig om mot Fia och blängde ilsket på henne. Magikerna, som hade hejat på, slutade tvärt med de glada ropen. Häxorna bland dem började gapskratta medan trollkarlarna svor mot Fia och blängde ilsket på henne. Hon hade ingen aning varför.
– Vad kallade du mig, din trollpacka? röt den långa trollkarlen med sådan kraft att han höll på att tappa koncentrationen.
När han sagt det bytte magikerna roller, häxorna skrek åt den långa trollkarlen medan trollkarlarna skrattade.
Fia stannade en meter från honom och satte armarna i kors. Hon kände sig argare än förut.
– Du hörde mig allt! Men, om du nu verkligen är trög, skall jag ta om det! ropade Fia ilsket.
– Jag sa: Du idioten i klänning! Släpp ner grabben på momangen annars skall du allt få!  
Trollkarlen framför henne blev röd av ilska och han skakade i hela kroppen.  
– Hur vågar du? skrek han med en hes röst.
Fia fnyste. Egentligen hade hon ingen aning om varför han blev rasande vid ordet "klänning", men om det gjorde honom rasande var det bara bra det.
– Jag vågar efter som jag är både smartare och modigare en dig, sa Fia med en lugn röst.
Häxorna slutade att gorma åt den långa trollkarlen och började skratta med de andra trollkarlarna.
Den långa trollkarlen blängde ilsket på magikerna i hörnet medan han tog ett steg närmare Fia.
– Vem tror du att du är? frågade den långa trollkarlen fortfarande med hes röst och blicken fest på magikerna.
Fia tänkte precis säga att hon var prinsessan av Gemini, när Mikia puffade på hennes vänstra ben. Chockat tittade Fia ner på katten, som skakade på huvudet, och insåg att det inte var smart att säga det i ett land där de försöker att döda henne. Istället  tittade hon på den långa trollkarlen igen och sa:
– Jag är Fia!
Den långa trollkarlen synade henne noga innan han sa:
– Fia? Jag har aldrig hört talas om att det bor någon Fia som du här! Vart kommer du ifrån?
Den här gången tänkte hon efter noga innan hon svarade.
– Jag kommer från… jorden, sa Fia med en osäker röst.
Magikerna i hörnet slutade tvärt att skratta när de hörde vart Fia kom från. Den långa trollkarlen tog ytterligare ett steg mot henne och sa:
– Jaså, det säger du? Kom du hit för första gången?
Fia nickade osäkert, magikernas plötsliga tystnad gjorde henne orolig.
– Jaså? Har du aldrig för utövat magi? frågade den långa trollkarlen med en allt stadigare röst.
Magikerna i hörnet tog några steg närmare Fia, som skakade osäkert på huvudet. I samma stund hon gjorde det skrek den långa trollkarlen i triumf.
Av misstag tappade han koncentrationen och den korta trollkarlen, som stumt hade betraktat Fia, trillade ner mot marken, tills en lång häxa, med kort silvrigt hår med svarta slingor i klädd en koral färgad jumper och svarta leggings, fångade upp honom, med hjälp av sin stav, en halv meter från marken.
Den korta trollkarlen försökte att sätta ner fötterna på marken, men den långa häxan skickade åter upp han i luften.
– Du är visst inte lika smart som du tror! För en smart häxa, i dina kläder, skulle snabbt förstå att man inte skall utmana Vincent, sa den långa trollkarlen kakigt medan han gick mot Fia med trollstaven riktad mot henne.
Fia blängde ilsket på Vincents trollstav, samtidigt som hon greppade tag i själva luften, i ett försök att trolla fram ett eget trollspö, men utan resultat.
Hon tittade bort från Vincents trollstav, som hade börjat glöda medan Vincent uttalade en trollformel, för att koncentrera sig på att trolla fram en till sig själv. Hon började känna sig panikslagen.
Vincent hade nu uttalat klart sin formel, som nu var på väg mot Fia. Fia hoppade undan, men för sent. Hon skrek till av smärta när hennes arm plötsligt hade fattat eld.
Mikia kom fram till henne. Vincent och de andra magikerna hade börjat skratta. Fia kunde höra hur den korta trollkarlen skrek av ilska.
Allt gick bara runt i huvudet på henne. Skräckslagen vände hon på huvudet mot Vincent och såg hur Mikia gick på honom när han försökte att kasta ytterligare en trollformel.
Han skrek till av smärta medan katten rev han. Den korta trollkarlen jublade ända tills en medellång trollkarl, med glasögon och kort, blont hår med mörk, bruna slingor, bestämde sig för att hjälpa Vincent.
Den medellånga trollkarlens formel träffade katten med sådan kraft på sidan att hon flög iväg och landade blodig på marken.
Vincent och de andra magikerna började åter att skratta. Chockat kollade Fia på Mikias medvetslösa kropp medan elden spred sig till hennes hår och förbi halsen. Hon kunde inte tro det.
– Nej… d-det får i-inte vara s-s-sant, viskade Fia förtvivlat medan tårarna rann ner från kinderna och ångades upp av elden. Bilder av Guanos döda kropp for genom hennes huvud.
Elden var nu nästan framme vid Fias huvud när den plötsligt slocknade och smärtan försvann.
Vincent och de andra magikerna slutade att skratta, när de såg att hon hade rest sig och att elden var borta. Hennes kläder och hår började återställas till sitt normala ursprung. Vansinnig blängde hon på Vincent medan hon värste:
– Ni dödade Mikia och nu skall ni få betala!
Fia greppade åter i luften och den här gången greppade hennes hand om ett trollspö av ek trä.  
Vincent backade några steg medan de andra magikerna sprang tillbaka till hörnet. Både Vincent och Fia lyfte sina trollstavar och förberedde en formel.
– Du har ingen chans, trollpacka! Jag har bott här och fått lära mig magi, men det har inte du! Kolabiqzo! skrek Vincent och en grön stråle sköt fram ur spetsen av trollstaven.
Fia viftade snabbt med trollstaven och skrek:
– Havizix!
Formeln skiftade mellan blått och lilla. Formelna krokade ett ögonblick, men hennes formel bröt Vincents och träffade han i bröstet.
Magikerna i hörnet viskade förfärat medan Vincent låg ett ögonblick helt stilla. Den korta trollkarlen jublade för fyllt medan Vincent skräckslaget sprang därifrån med rök rykande från bröstet.
Fia vände huvudet mot de andra magikerna och höjde sitt trollspö, beredd att attackera.
Magikerna gav till förskräckta mummel medan häxan, som hade fångat upp den korta trollkarlen, tog ner sin fånge med en dyns.
Fia sänkte sitt trollspö och gick mot Mikias livlösa kropp.
Den lila hunden och den korta trollkarlen följde efter henne medan magikerna stod skräckslagna kvar.  
När Fia kom fram satte hon sig på knä och lade handen på kattens sida, där blodet rann.  Snabbt tog hon bort handen, som om hon hade bränt sig.
– Du, tjejen, vad är det? frågade den korta trollkarlen.
Fia gav till ett glatt skratt.
– Hon lever, viskade hon andlöst.
Den lilla hunden gick närmare och nosade på katten, som började röra sig. Den korta trollkarlen gav också till ett skratt medan han reste sig upp.
– Vänta här! sa han och gick därifrån.
Fia, som var utom sig över att Mikia levde, satt och väntade på att den korta trollkarlen skulle komma tillbaka. När han väl gjorde det hade han med sig den unika blomman som Mikia hade använt för att läka såren som de hade fått.
– Vad har du hittat den? frågade Fia och pekade på blomman, som för tillfället var grön. Den korta trollkarlen rodnade lätt.
– Äsch, jag har varit här ett par gånger och vet dens favorit plats, svarade han och böjde sig ner över Mikia och började krossa bladen över henne.
När han var klar började bladen att lysa och blodet började försvinna. När blodet var borta vaknade Mikia och sträckte sömnigt på sig, som om hon inte hade varit döende utan bara hade sovit.
– Vad hände egentligen? frågade hon sömmigt medan hon reste sig.
Fia berättade vad som hade hänt. Väl klar berömde katten henne.
– Skulle det gå för sig att jag bjuder på mat, hemma hos mig kanske? frågade den korta trollkarlen.
Fia log, hon visste att de hade bråttom men var utsvulten.
– Gärna! Tack…?  började Fia försiktigt.
Den korta trollkarlen log.
– Tino. Och det här är mitt beskyddardjur Sawir, sa han medan hunden skällde till, som svar på att han hette Sawir.
Mikia kollade förvånat på hunden, som om hon inte hade sett han förrän nu, och slickade sig om munnen.
– Ja, jag behöver visst inte gå långt. Jag har ju maten här! Färsk råtta, sa katten glatt och tog ett steg närmare Sawir, som förskräckt ställde sig bakom sin ägare.
– Mikia! Var inte dum! Det är ingen råtta, utan en hund! En Chihuahua, för att vara exakt, skällde Fia.
Katten gav till ett glädjelöst skratt.
– Ha! För mig är en hund stor, och det är inte den här råttan! skrattade Mikia och tog ännu ett steg närmare.
Fia ville inte att Mikia skulle hoppa på hunden, därmed lyfte hon upp katten, som spretade emot. Mikia försökte klösa Fia i ansiktet.
– Sluta! skrek Fia medan hon tog armlängds avstod från katten.
Tino skrattade glatt.
– Kom, jag skall hjälpa dig, sa han medan han tog fram sin trollstav, som var gjord av asp och gick runt i en spiral, och slog lätt på katten, som genast föll i djup sömn. Fia log glatt.
– Tack! Det var mycket bättre. Föresten, vart bor du? sa Fia glatt medan hon satte den sovande katten på axeln.
– Jo, vi bor en bit utanför skogen, svarade Tino henne. Fia gapade av förvåning.
– M-men det är väl inte långt härifrån? frågade Fia förtvivlat.
Tino och Sawir skrattade.
– Inte långt? Du, det är flera timmar hem! berättade Tino.
– Va? Men vad gör du här tidigt? ropade Fia ilsket.
Hon hade ingen aning om vart ilskan kommit ifrån, den bara dök upp.
– Enkelt, det här är ju det ända stället som fortfarande är gott. Jag och mina syskon brukar gå hit. Eller, ja, rättare sagt jag brukar tvinga mina syskon att följa med mig hit, sa Tino, som om det hade varit uppenbart.
Fia kollade oförstående på honom.
– Jamen, du har ju inte med dig dina syskon nu. Varför har du inte det? frågade hon förvirrat.
Tino och Sawir började skratta igen.
– Vad pratar du om? De stor ju där borta, skrattade Tino och pekade på de rädda magikerna i hörnet.
Fia gapade av förvåning både förvåning och ilska.
– Är det dina syskon? Varför hjälpte de dig inte mot den där klunsen? skrek Fia för full hals.
Tino log åt henne.
– Enkelt, för Erick och Stevie har förhäxat dem, som de har gjort med alla andra, sa Tino helt enkelt.
Fia tittade förvånat på honom.
– Men hur har du klarat dig? Det borde väl vara den äldsta av er som klarat av att hålla sig god? frågade Fia oförstående.
Tinos leende försvann och Sawir började morra. Fia tittade förskräckt på hunden, hon hade inte förväntat sig att han skulle börja morra.
– Du, jag är den äldsta, väste Tino upprörd.
Fia kände hur rodnaden steg.
– Oh, men hur gammal är du? frågade hon medan rodnaden steg allt mer.
– Tretton, svarade han fortfarande med arg röst.
Fia log lätt.
– Jamen, vilket sammanträffande. Jag är också tretton! sa Fia med en såpas glad röst hon kunde.
Sawir slutade morra och Tino log ett tillgjort leende.
– Kom, jag skall presentera dig för mina syskon, sa Tino med en lite gladare röst, och gick mot sina syskon.
Fia, med Mikia hängande på axeln, följde efter tillsammans med Sawir, som blängde ilsket på henne.
När de kom fram till Tinos syskon, som darrade förskräckt medan de tittade på Fia, ställde Tino sig framför häxan, som hade fångat upp honom, och sa:
– Det här är Diana. För att du inte skall tro annat är hon elva år, sa Tino ilsket och blängde på Fia.
Diana kollade skräckslaget på sin bror och bakade några steg. Fia förstod att häxan inte gillade att bli presenterad för någon som aldrig använt magi förut och som precis skrämt iväg en trollkarl som har fått lära sig magi. De andra magikerna såg ut att också vilja backa bort från Fia.
Tino gick fram till en kort trollkarl med kort, solgult, uppstående hår, mörkbruna ögon, ovalt ansikte och fräknar på näsan. Trollkarlen var kläd i cowboy kläder.
– Och det här är Freddy. Han är nio år, bara för att du skall veta, sa Tino buttert.
Fia tittade generat ner i marken medan Freddy backade bort till sin syster. När Fia tittade upp igen stod Tino framför en kort häxa med vita, pippilångströmssvansar med gula slingor. Häxan hade mörk hy och var kläd i en rosa sommarklänning med vitkrage.
– Det här är Disabel. Hon är sju år, sa Tino nu med en lite lugnare röst, men Fia skämdes ändå för det hon hade gjort.
Disabel sprang mot sina två äldre syskon. Tino fortsatte vidare mot en ännu kortare trollkarl med den ljusaste hy Fia någonsin hade sätt förut.
Trollkarlen darrade med sådan kraft att hans mycket korta, halmgula hår svingade fram och tillbaka. Trollkarlen var också kläd i en klänning, men den här var blodröd och hade ett grönt spänne.
Fia tyckte det var konstigt att pojkar gick runt i klänningar, skärskilt eftersom de försöker ta kol på en när man säger det till dem.
– Det här är Tim-Tom. Han är fem år, fortsatte Tino nu med en normal ton.
Fia log matt, det spelar ingen roll om hur mycket gladare han blir hon hade ändå sårat han djupt, det visste hon, och sådana sår går aldrig bort.
Tim-Tom gick fram till sina syskon och sa:
– Jag hatar Tino!
Fia ryckte till, pojken hade talat med två olika röster.
– V-v-vad var det där? frågade hon med darrig röst.
Tinos syskon stirrade oförstående på henne, men inte Tino.
– Äsch! Det där? Jo, du förstår att Tim-Tom är två personer i en, det kallas för att man är en dubbelgångare, i alla fall här. Det är därför han fick ett dubbelnamn, berättade Tino glatt.
Fia log lättsamt, Tino verkade inte arg längre. Tino log tillbaka och gick fram till den sista i ledet, en ännu kortare häxa med små svarta tofsar. Häxan hade ljusbrun hy och bar en kort, vit kjol och en gris rosa t-shirt.
Tino harklade sig och sa:
– Och det här är Satasa. Hon är tre år.
Den lilla häxan kollade storögt på Fia en lång stund innan hon vacklade bort till sina andra syskon.
Tino vände sig om mot Fia och sa glättligt:
– Jag har en till, en trollkarl vid namn Oliver, men han är bara ett år och därför är han hemma hos mina föräldrar.
– Och där vill vi också vara, och inte här, med idioten Tino! skrek lilla Tim-Tom argt med sin dubbelröst.
Tino blängde surt på sin lille bror. Fia tyckte det var dumt av Tim-Tom att säga sådant, speciellt eftersom han bär en fånig klänning, precis som Vincent.
– Äh, du skall hålla tyst! Jag tycker inte att du skall säga så, speciellt inte eftersom du bär en fånig gammal klänning! skrek Fia argt utan att tänka sig för.
Trollkarlarna flämtade, till och med Tino, medan häxorna skrattade. Sawir morrade ilsket och visade tänderna.
– Fia! Tänk dig för! Jag vet att du inte känner till den magiska världen, men ändå! skrek Tino upprört.
Fia tittade oförstående på honom.
– Vad menar du? frågade hon.
– Han menar att det inte är någon klänning utan en trollkarlsklädnad, morrade Sawir ilsket.
Fia kollade häpet på den lilla hunden.
– Jaja, men det kunde väl jag inte veta! sa hon stött.
Trollkarlarna svor åt Fia medan häxorna retade dem. Tino blängde surt på Fia en lång stund innan han sucka och sa:
– Ja, du kommer undan, den här gången. Skall vi gå?
Häxorna slutade att skratta, de förstod att nu skulle de få umgås med Fia, medan trollkarlarnas klaganden blev allt högre.
– Jag fattar inte att du låter den där trollpackan, följa med oss hem! skrek Freddy. De andra trollkarlarna instämde, medan häxorna skrek i högars sky av ilska. Fia kände sig också arg, hon kände att hon ville slå Freddy det hårdaste hon kunde, men hon visste inte varför.
Sawirs morrningar började avta och Tino gick fram till Fia medan hans syskon började bråka.
– Ingen har kallat dig för… ja, det Freddy just kallade dig… eller hur? sa han lugnande medan han log ett vänligt leende.
Små chockad stirrade hon på honom.
– Nä, det har ingen förut. Men om det är för att Freddy kallade mig för det där, varför reagerade jag inte när Vincent sa det? sa Fia, som nu började förstå vart ilskan kom från.
– Det var nog för att du redan var arg på honom, sa Sawir blygsamt.
– Ja det var det nog, sa Fia med ett lätt leende.
Tino backade undan från henne och sa:
– Jaha, det är nog bäst att vi börjar gå nu och kommer hem till en sen middag.
Tinos syskon slutade att bråka och gav till ett högt stönande innan de följde efter honom. Sawir och Fia följde efter in i den mörka skogen.


Glättligt nynnade Fia på "sommaren är kort", medan hon gick allt längre in i skogen. De hade gått halvvägs nu, men Fia kände sig inte ett dug trött.
Tino hade berättat varför trollkarlsklädnaderna såg ut som de gör. Han sa att de var en girig gammal hälft trollkarl som var gift med en hälft häxa, som var sömmerska och att trollkarlen uttnjutrade häxan för att få fina kläder. Han sa också att den magiska världen tyckte om kläderna men trodde att det var trollkarlen som gjorde dem och bad honom att göra en fin klädnad som skulle bli en offerciel trollkarlsklädnad. Häxan gjorde en fin klädnad som inte alls liknade en klänning, men dagen innan klädnaden skulle presenteras hörde häxan att maken hade uttnutjat henne under alla dessa år och att han inte alls älskade henne. Därmed bytte häxan ut klädnaden till en klänning för att hämnas efter alla dessa år, men när klänningen visades upp gillade alla den.
Fia tyckte att det var konstigt att alla trollkarlar tyckte om klänningen, när de sedan gormade åt att man kallade det för klänning.
Men det spelade ingen roll just nu, för hon var bara glad att hon och Tino var vänner igen.
– Vad nynnar du på? frågade Tino, som hade hört den konstiga melodin Fia nynnade på.
Hon slutade nynna och började skratta istället.
– Jaså, det? Jo, det är en skolavslutnings låt som människor i Sverige brukar sjunga på sommaren, berättade Fia för Tino, som försökte nynna låten han just hade hört. Fia skrattade glatt, han lyckades inte riktigt med att återskapa låten. Hon nynnade den en gång till, för att han skulle lära sig.
Efter en halvtimme slutade Fia och Tino att nynna på låten, efter som Tinos syskon hade fått den på hjärnan och gallskrek åt dem.
De båda skrattade glatt medan de andra svor lågt.
– De kan verkligen vara jobbiga nu för tiden, sa Tino lågt för att inte de andra skulle höra.
Fia tittade lugnt på honom och log.
– Hur kommer det sig att de blev förtrollade? Att alla blev förtrollade? frågade Fia och slog dramatiskt ut med armarna.
Tino skrattade lätt, men tystnade tvärt.
– Oj, Tino, det höll vi på att glömma, sa Sawir, som hade sprungit bakom dem hela tiden, men nu ställt sig mellan dem.
Fia tittade oförstående på honom.
– Vad är det ni hade glömt? frågade hon försiktigt.
Sawir tittade nervöst på Tinos syskon, som gick en bit framför.
– Jo, att när vi kommer hem till mig får du vara försiktig. Eftersom det är mina föräldrar som förhäxar alla att bli onda, viskade Tino såpas lågt att Fia knappt hörde han.
Det tog en stund för Fia att förstå det Tino just hade sagt.
– Jag förstår inte. Är det inte Erik och Stevie som försöker ta över Gemini? frågade hon i en svag viskning.
– Jo, men efter det att Erik och Stevie hade besegrat kungafamiljen Larou, tog de sig till Tinos föräldrar, eftersom de är bagarna, och förhäxade dem. När de var klara återvände de hem och lätt Tinos föräldrar förhäxa resten genom brödet som alla i Gemini äter av, berättade Sawir tyst.
Fias hjärna fick kämpa hårt för att förstå det hon just hade hört.
– Vad menar du med att de förintade kungafamiljen? frågade hon oförstående.
Tino och Sawir kollade chockat på henne.
– Vad är det som är svårt att förstå med det? frågade Tino lite oförskämt.
Sawir blängde surt på honom, men han struntade i det. Fia kände ett sting av ilska.
– Jo, det är svårt att förstå eftersom alla i den kungliga familjen fortfarande lever! skrek Fia utan att tänka sig för.
Tinos syskon stannade tvärt och vände sig om. Tino och Sawir började skratta.
– Du, om det var någon som hade överlevt hade vi som fortfarande är goda fått reda på det, skrattade Tino högt för att hans syskon skulle höra han.
Fia tittade generat på Tinos syskon, som tittade misstänksamt tillbaka. Hur kunde jag vara dumdristig? tänkte Fia ilsket.
– Jaja, till fakta nu. När vi kommer hem kommer mamma och pappa att bjuda på det förtrollade brödet, du måste vänta tills jag ger dig täcken på att du kan äta det, viskade Tino till Fia.
Fia tittade försiktigt på honom.
– Du, Tino? Får jag fråga dig en sak? frågade Fia försiktigt.
Tino log åt henne.
– Ja, vad är det du vill fråga? sa han lättsamt.
– Jo, jag undrade om du vet varför Erik förvandlade sin bror till en korp? frågade Fia.
Tino tittade oförstående på henne.
– Vad pratar du om? sa han.
Fia tänkte precis berätta det hon redan viste, när Sawir sa:
– Hon pratar om Casper, Eriks bror.
Tino tittade chockat på hunden.
– Va, har Erik en bror? frågade han med rynkad panna.
– Ja, men det är som Fia sa: Erik förvandlade Casper till en korp, Krax för att vara exakt, berättade Sawir.
– Jaså, men i sådana fall undrar jag samma som Fia. Varför förvandlade Erik Casper till Krax? sa Tino och lyfte ena armen i en konstig gest.
Sawir tittade från Fia till Tino, medan han sa:
– För att när Erik och Casper var små, den tid Erik var snäll, va…
Fia ryckte till, medan Tino nästan skrek:
– Va? Har Erik varit snäll?
Sawir blängde ilsket på honom.
– Det är väl klart att han har. Men vi kommer till det sen. Kan ni låta mig berätta klart nu? sa den lilla hunden surt.
– Ja, svarade Tino och Fia i kör.
Hunden nickade glatt.
– Ja, som jag just sa: när Erik och Casper var små berättade Casper att han var en hälft och hans mor lät han gå till människornas värld. Erik kunde inte följa med sin bror, hur mycket han än ville. När det hade gått några år bestämde sig Casper att besöka sin familj varje lov, och varje gång han kom hem berättade han om människornas värld. Erik blev förtjust vid människornas värld, men kunde fortfarande inte följa med. När han blev vuxen och flyttade hemifrån bestämde han sig för att försöka ta sig till människornas värld och sin bror. Efter flera försök lyckades han att ta sig dit, men det var ett stort misstag. Han träffade snabbt på en demon, som hoppade på honom. Erik han inte försvara sig och blev medvetslös. Han låg där helt hjälplös, ända tills hans beskyddardjur Tarlax, en rödsvart drake, hjälpte han tillbaka, men det var ett ännu större misstag. För demonen hade lyckats att göra Erik ond, men det dröjde en dag innan han blev det, det var därför som Erik kunde koma tillbaka, berättade Sawir.
Fia och Tino kollade chockat på den lilla hunden.
– Hur sjutton, kan du veta allt det här? viskade Tino, lätt imponerad.
– Enkelt, vi beskyddardjur har kontakt, och jag har fått reda på det här från en kanin, som har hört det från en rottweiler, som har hört det från Tarlax själv, innan han blev ond, viskade Sawir.
Fia tyckte att han påminde om tjejerna i hennes klass.
– Men hur blev det med Casper? frågade Fia nyfiket, i väntan på fortsättningen.
– Jo, ett par dagar senare kom Casper åter på besök. Den stakaren anande inte vad som väntade honom när han klev in genom dörren. Han berättade om den nya utvecklingen i världen, men hans bror brydde sig inte om människornas värld längre. Han sa till sin bror att det var oväsentligt. Han sa att det som verkligen var intressant var magins värld, att kontrollera magins värld. När Casper hörde detta blev han förvånad och försökte prata med sin bror. Han tyckte att Erick borde gå och söka hjälp. När Erick hörde detta förstådd han att hans bror var emot honom. Han blev rasade och bestämde sig för att förtrolla honom till en korp, eftersom Casper gillade korpar mycket som barn, där av hans smeknamn, sa den lille hunden i ett svep.
Tino och Fia nickade lätt. Efter en stunds tystnad pratade de om annat.
Tino och Fia diskutera om saker som Erik och Stevie hade ändrat på. Tino berättade att de hade låtit riva allas hus, utan Tinos föräldrars hus eftersom de håller formeln vid liv, och sedan bygga upp de igen, men den här gången rangligare. Fia lyssnade ivrigt på det som Tino berättade.
Efter flera timmar kom de ut ur skogen. Fia tittade upp på den molnprydda himlen, och såg att det var mycket sent.
– Du, Tino, varför är himlen täckt av moln? Okej, jag vet att himlar brukar det, men att de brukar vara helt täckta av moln var en stor nyhet för mig, sa Fia försiktigt. Tino skrattade lätt.
– Enkelt, himlen är helt täckt av moln eftersom Erik och Stevie inte vill att solen skall skina, berättade Tino.
Fia kände sig plötsligt lite deprimerad. Tino skrattade igen.
– Det är just därför de inte vill att solen skall skina, många blir deprimerade vid tanken, sa Tino glatt.
Utan orsak försvann hennes deppighet. Det verkade vara någon konstig efekt Tino hade på henne, ena sekunden kände hon sak, nästa en annan.
Efter ytterligare några timmar var de framme vid Tinos hus. Huset var stort och gjort av trästockar. Gräset nära huset och åkrarna var friska och fina medan resten av gräset var visset.
Tinos syskon sprang med full fart mot huset medan de skrek i höga skyar.
– Mamma! Pappa! Tino har bjudit in en god liten häxa till middag! skrek Disabel med en skvallrig röst.
När Tinos syskon hade sprungit in i huset suckade Tino djupt.
– De kan verkligen vara jobbiga. Jaha, skall vi ta och väcka den där sömntuttan nu? sa Tino samtidigt som han tog fram sin trollstav.
När den lilla hunden fick syn på trollstaven sprang han panikslaget in i huset. Fia skrattade medan Tino väckte Mikia.  Katten vaknade med ett ryck och sa:
– Okej, var har middagen tagit vägen nu, då? Jag är verkligen sugen på råtta.
Tino och Fia skrattade allt vad de kunde medan Mikia hoppade ner på marken och letade efter Sawir.
Kattens letande upphörde snabbt. Mikia reste rygg, lade öronen bakåt och började fräsa.
Tino och Fia slutade skratta och kollade förvånat på katten.
– Varför sa du inte att du var bagarnas son, din lilla dvärg! fräste katten ilsket.
Tino hoppade till.
– Vadå dvärg, din … öh… katt? sa Tino osäkert.
Mikia struntade i honom. Fia tänkte precis skälla ut Mikia för att hon kallade Tino för dvärg, när en kvinnas röst ropa:
– Hallå, Tino! Skall du inte presentera oss för din lilla vän! Din goda lilla vän!
Fia ryckte till och kollade bort mot huset. Nedanför stentrappan till dörren stod en lång, small häxa med höstorange hår. Häxan var kläd i en lång, rosa kjol med blommönster och en vit blues med en brun väst till.
Tino ledde Fia och Mikia till häxan. När Fia kom närmare såg hon att häxan skulle ha haft ett fint ansikte, om det inte hade varit för alla rynkor.
– Fia, det här är min mamma, Patricia, sa Tino och höll ut ena handen, i en gest. Patricia nickade vänligt.
– Jasså, Fia! Men kom in, kom in. Vi har precis gjort klart middagen och den räcker nog till oss alla, sa Patricia vänligt.
Fia log ett till gjort leende. Patricia verkade snäll, men det var något som inte stämde.
De gick alla in i huset, där de möttes av en underbar doft av nybakat bröd. Fia njöt en stund av lukten, men sen kom hon ihåg vad Tino hade sagt och blev mer vaksam. Huset bestod av en botten och en övervåning. Botten våningen bestod av en hall, med en spegel, en stor röd matta med lila mönster, en byrå med foton med alla i Tinos familj, alla utan han själv, och en trappa.
Till höger om hallen fanns vardagsrummet, ett stort rum med en soffa, ett prydnadsbord, två fåtöljer, en öppen spis med en spiselkrans.
I slutet av hallen fanns köket, där Tinos pappa, en lång, mager trollkarl med björn brunt, långt hår och hacklångt skägg, och hans syskon satt och väntade. Köket var ganska stort med en Stenung, bänkar, ett bord, stolar, skåp, en kyl och en frys. Patricia gick fram till sin make, som stod och dukade fram maten, och sa:
– Olle, den goda häxan som barnen pratade om är här. Hon heter visst Fia, vilket sammanträffande!
– Ja, det är det verkligen! sa Olle fundersamt.
Tinos syskon blängde argt på sin bror och hans gest. Fia blängde surt tillbaka och tänkte: de skall vara glada att deras föräldrar är här, för annars…
Tinos syskon vände häftigt bort blickarna och började darra. Hon förstod inte vad som hade tagit åt dem.
–Fia, vad heter dina föräldrar och vart bor de? frågade Olle.
Fia tittade på honom med rynkad panna.
– Jag vet inte vad mina magiker föräldrar heter, men jag vet vad mina människor föräldrar heter, svarade hon eftertänksamt.
Olle fick en konstig glimt i ögonen och Patricia slog ihop händerna.
– Jaså, du är från människornas värld? sa Patricia med en konstig ton, som Fia inte kunde placera.  
Just som hon tänkt svara sa Tino:
– Ja, det är hon, men jag är hungrig skall vi ta och äta nu?
Tinos far viftade med handen i luften, som om han försökte ta bort en irriterande fluga.
– Jaja, Tipo, sa han irriterat.
– Tino! svarade hans äldste upprört.
– Jaja. Fia du har aldrig använt magi förut? sa Olle ivrigt medan Tino buttert satte sig.
Fia nickade osäkert. Olle gav till ett nöjt ljud, som Fia tyckte påminde om en katts spinnande.
– Jaha, skall vi ta och äta nu? frågade Patricia glatt och satte sig, tätt följd av sin man och Fia, som satte sig mellan Tino, som satt vid fönstret som vette ut mot skogen, och Freddy.
Hon tyckte synd om Tino för att hans föräldrar inte brydde sig om honom. Patricia hällde upp köttsoppa till Fia, eller rättare sagt råttsoppa, och bröd.
Fia fick anstränga sig hårt för att inte göra en grimas. Men det blev inte svårt, när väl den underbara bröddoften nådde hennes näsborrar.
Brödet både luktade och såg så gott ut. Fia ville hemskt gärna ta upp brödet och äta det, men hon lät bli.
– Fia, skall du inte smaka på vårt goda bröd? Det är jätte gott, sa Patricia uppmuntrande.
Fia gav henne ett tillgjort leende. Hon tänkte precis säga att hon tänkte smaka på råttsoppan först, när Tino gav henne en spark på small benet. Istället nickade hon vänligt mot Patricia och gjorde en ansats för att ta brödet, när ett skrik bröt ut. Fia tyckte det lätt som:
– Prinsessan! Det är hon!
Tino hoppade till och kollade skräckslaget på fönstret, där Krax hade dykt upp.
Fia fick en orolig klump i halsen. Sawir började morra medan Mikia fräste.
Tinos syskon tappade andan, men inte deras föräldrar. Olle och Patricia tog fram sina trollstavar.
– Seså, Fia! Ät nu av brödet, sa Patricia hotfullt och slog med sitt trollspö på brödet, som blev mörkare.
Tino gav till ett oroligt läte när hans far riktade sin trollstav på honom.
– Ja, du vill väl inte att något skall hända stakars lilla Tino, eller hur? sa Olle med blixtrande ögon.
Klump i Fias hals blev allt större.
– M-m-men han är ju er son! Ni vill väl inte skada honom? stammade hon skräckslaget.
Tinos familj skrattade elakt.
– Den där lilla odågan?  Skall vi bry oss om en värdelös trollkarl när vi har andra bättre? skrattade Olle.
Tino fällde en tår. Klumpen i Fias hals försvann.
– Okej, jag äter av brödet. Men bara om ni lovar att ta hand om Tino och inte utterfrysa honom såhär! sa Fia bestämt.
Tino kollade chockat på henne med stora ögon.
– Fia, du är inte klok! viskade han nerslaget.
Tinos föräldrar gav till ett skratt.
– Det säger vi, sa Olle lömskt.
Fia skakade häftigt på huvudet.
– Nej, ni måste lova det på magiker eder, sa Fia, fortfarande bestämt.
Egentligen visste hon inte vad hon snackade om, det bara for ur henne.
Tinos föräldrar tappade andan medan Krax skrek till:
– Hon kan magi! Hon vet inte hur men hon kan! Gör vad ni en måste!
Tinos familj nickade lydigt.
– Vi svär på magiker eden att vi skall ta väl hand om Tino oavsett hur jobbig han än är. Matriz Edkitox, mässade Tinos familj i kör.
När de hade mässat klart lyste ett rött sken runt dem. När skenet hade lagt sig lyfte Fia brödet till läpparna och åt upp det. Klar satt hon stilla en stund och väntade, men inget hände.
Tinos föräldrars stavar började lysa och Krax gav till ett argt skrik. Fia satt skräckslaget i stolen tills Sawir, Tino och Mikia skrek:
– Fly!
Fia och Tino flög ur stolarna med en sådan kraft att de välte.
Formler flög hit och dit medan Tino, Fia, Mikia och Sawir sprang för livet.
När de kom ut ur huset flög krax mot dem, men blev träffad av en formel. Disabel gav till ett förskräckt skrik när hon upptäckte att det var hon som hade träffat Krax. Krax log kvar på marken medan Fia, Tino, Mikia och Sawir sprang in i skogen med svedda kläder och morrhår.
– Vart… skall… vi… och… vad… skall… vi… göra? flämtade Sawir medan han undvek en snara.  
Tino tittade på honom med ett leende.
– Jag vet inte vad vi skall göra, men vi skall till Ljusets äng, svarade Tino.
– Är du galen! skrek Fia, Mikia och Sawir i kör.
– Nej, jag är Tino, och du? Svarade Tino skämtsamt medan hans hår började ryka.
– Tino, vi har inte tid att skämta! skrek Sawir ilsket medan han hoppade undan för en fågelformad formel.
– Han har rätt, Tino. Vi har inte tid för sådant. Vi måste bli av med din familj och Krax först. Hur nu de… hjälp! sa Fia och blev träffad.
Hon drogs bakåt av en osynlig kraft och hamnade i Olles hårda grepp.
– Fia! skrek Tino, Mikia och Sawir skräckslaget i kör.
Olle drog Fia bakåt, bort från hennes vänner, medan hans fru, hans barn och Krax attackerad Tino, Mikia och Sawir.
Fia såg hur Tino tog fram sin trollstav och hur Mikia och Sawir förberedde sig för attack.
Hon försökte ta sig ur Olles hårda grepp, men utan resultat.
– Var still nu, ers höghet, viskade han hottfullt i hennes öra.
Hennes hjärta slog våldsamt mot bröstkorgen.
Olle drog in henne i huset och satte henne på en stol i köket. Han trollade fram en lång kedja och band henne med den.
Hon försökte lirka sig loss, men fick bara ont.
Genom fönstret såg hon att det gick vilt till där ute och önskade av hela sitt hjärta att hon kunde vara där, hos sina vänner och kämpa för livet.
Fia kunde inte stå i mot tårarna, de bara kom.
Olle skrattade.
– Du må vara mäktig, men du är ändå sårbar, skrattade han elakt.
Fia struntade i honom och lät tårarna rinna. Tårarna samlades på golvet och bildade en pöl, som blev större och större.
Olles skratt upphörde tvärt när han sköts mot väggen.
Fias tår pöl hade rest sig upp och bildade ett troll gjord av tårar. Trollet gick fram till Olle och lyfte upp honom i luften.
Olle skrek till när han kastades ut genom fönstret, som splittrades i tusen bitar.
De minsta av hans barn slutade att kasta formler, men fortsatte på order av Krax, som flög fram till Olle, som blodig hade rest sig upp och sprang för livet.
Fias tår troll slet låss kedjorna som band Fia vid stolen. Snabbt skyndade hon sig ut ur köket och rusade mot dörren.
Krax flög in genom det söndriga fönstret och var på väg mot henne, men trollet stoppade honom.
När Fia var några centimeter från dörren öppnades den och Olle kom in. Olle hade blod vid hakan och vänster axel.
Fia skrek till och sprang panikslaget upp för trappan. Olle sprang ilsket efter henne.
– Nu är du fast! skrek han efter henne.
Fia kom upp till en korridor med många dörrar vid sidorna. I slutet av korridoren fanns ett litet bord med en blå vas med en vissen ros i och ett fönster.
Hysteriskt sträckte hon sig efter den första dörren, men när hon lade handen på dörrhandtaget försvann det.
Hon försökte skynda sig där ifrån, men Olle var för snabb. Han tog tag i hennes axlar och höll tillbaka henne.
Hon försökte slita sig loss, men lyckades inte. Från bottenvåningen kunde hon höra hur något sprack och förstod att tår trollet inte kunde hålla tillbaka Krax längre.
Hon kände hur tårarna började rinna igen, men den här gången åkte de bara genom golvet.
Olle skrockade glatt när Krax kom in flygande.
– Du skall dö, prinsessa! Dö! skrek Krax uppjagad.
Fia tittade desperat mot fönstret medan Olle tog fram sin trollstav.
– Säg bara vilken formel jag skall använda, sa Olle och satte trollstaven mot hennes tinning.
Krax tänkte precis säga formeln som Olle skulle använda, när den blå vasen och den vissna blomman kom flygande tvärs genom rummet.
Vasen träffade Olle i pannan och sprack medan blomman träffade Krax och började växa runt honom.
Krax landade i golvet med en duns medan Olle släppte sitt grepp om Fia för att ta och lägga händerna på stället där vasen hade träffat.
Hon tog chansen och sprang mot fönstret.
– Efter henne! skrek Krax från sin plats på golvet.  
Olle samlade sig och sprang efter Fia. När hon kommit fram till fönstret undrade hon varför hon inte hade sprungit ner igen, men hon hade inte tid att ångra sig.
Hon öppnade fönstret och hoppade ut precis i tid. Bakom sig kunde hon höra hur Olle skrek av ilska.
Chockat tittade hon omkring sig. Hon var oskadd och på säker mark. Bredvid henne stod Mikia och Sawir och bakom dem satt Tinos familj bundna vid träden.
Fia kunde inte hitta Tino.
– V-var är Tino? frågade Fia andlöst.
Mikia och Sawir började fnissa medan en välbekant röst skrek:
– Du sitter på mig!
Överraskad tittade hon ner och såg Tinos huvud blänga upp på henne. Hastigt reste hon sig upp och tänkte precis tacka Tino, när dörren öppnades och Olle kom ut.
– Kom! Vi sticker! skrek Mikia och började springa.
Sawir, Tino och Fia följde efter. De sprang in i skogen tät följd av Olle.
Olle var på väg att släppa lös sin fru och sina barn, när Tino sköt en formel mot honom. Trädet närmast Olle gick till anfall och band fast sin mottståndare.
Hans skrik ekade mellan träd topparna där Fia, Mikia, Tino och Sawir sprang för livet.
– Det är bäst vi skyndar oss härifrån, för jag vill inte vara här när Krax släpper lös din familj, Tino, sa Fia.
Tino instämde.


Efter några timmar av löpning saktade de in.
– Okej, nu är det nog bäst att du förklarar vad som händer här, prinsessan, sa Tino skeptiskt.
Fia och Mikia turades om att förklara vad som hade hänt från det att Guano hade tagit Fia till Gemini för första gången till det att Fia kommit och räddade Tino.
När de var klara tittade Sawir storögt på dem medan Tino visslade lågt.
– Jaha, det var en spännande historia. Men efter allt som har hänt mig och Sawir sen ni kom undrar jag om inte vi också är indragna i det här, för jag tror inte att de blir glada när vi kommer tillbaka, sa Tino snabbt.
Fia tittade frågande på Mikia, som nickade som svar.
– Ja, det verkar inte bättre! Välkommen med i gänget, sa Fia glatt och räckte fram handen.
Tino tog tag i den och skakade den vänligt.
– Jaha, det är det väl bäst att jag börjar på mitt testamente, suckade Sawir sorgset. Fia, Tino och Mikia skrattade glatt och deras skratt ekade mellan trädtopparna.