Gemini: prinsessans hemlighet kap 8

7. Tidens flod

Fia vaknade av att en välbekant röst sa:
– Upp och hoppa! Frukosten är klar nu, din sömntuta.
Sömnigt öppnade hon ögonen och fick se hur en nerböjd Tino tittade glatt mot henne.
– Kom nu, din lilla sömntuta! Jag har lagat bacon, ägg och rostat bröd, sa han och reste sig upp.
Stelt satte hon sig upp och sträckte på sig.
Efter att Tino och Sawir hade gått med Fia och Mikia hade de satt läger vid en dunge som Tino kände till.
Dungen var full av Wuqa blommor. Tino hade berättat att det var här han hämtat blomman han räddat Mikia med.
Mitt i hopen av blommor fanns en stor kal fläck där de hade satt upp lägret.
Tino hade trollat fram madrasser åt dem och nattkläder, eftersom Fia inte klarade det.
Hon och Tino hade varit uppe till sent efter midnatt och pratat.
Fia kände sig fortfarande trött när hon reste sig upp och gick fram till Tino.
När hon kom fram såg hon att han inte var klädd i den blåvit randiga nattskjortan och byxorna längre, utan ett par kackerlacks bruna mjukis byxor och en röd munktröja med en grön drake på.
Trött tog hon emot talriken Tino räckte henne och satte sig bredvid honom.
– Tack, men var är Mikia och Sawir? sa Fia och tittade trött om kring sig.
– Mikia är och samlar mat. Sawir har jag ingen aning om var han är, men vi kan leta reda på honom efter maten och när du har klätt på dig, sa han med ett leende efter den sista meningen.
Fia tittade ner på sin långa röda nattdräkt med en solros på och rodnade lätt, men log vänligt ändå.
Tino och hon åt sin mat under livligt prat om människornas liv.
Tino var väldigt nyfiken av sig. Han ville veta allt om skolorna, vardagssysslorna och fram för allt människornas tolkning av magi.
När Fia berättade hur dumma människor säger att trollen är invände han med ilsken röst:
– Troll är inte alls dumma, okej kanske några är det, men det är vissa levande varelser! Men det spelar faktiskt ingen roll, för det är trollen som lär oss magiker hur man använder svärd, de är mycket skickliga när det gäller det. Och de är starka, de hjälper till med att bygga hus. Visst jag erkänner att de kan vara aggressiva, men det är oftast när de behöver försvara sig. Men det är oftast de troll som är på jorden som behöver det.
Fia kollade storögt på honom.
– Finns det troll på jorden? frågade hon andlöst.
Tino svalde sin mat.
– Det är väl klart att det gör, fast ganska många av dem är ju såklart onda, sa han som om det var en självklar sak.
Det tog en stund för Fia att fatta det Tino just hade sagt.
Finns det magi på jorden trots allt, tänkte hon glatt.
När  och Tino hade ätit upp trollade han på henne ett par mörkblå jeans, en gul tunika och ett par svarta joggingskor.
Med rynkad panna tittade hon ner på kläderna.
– Det här är inte mina kläder, konstaterade hon fundersamt.
Tino log.
– Nej, det är väl klart att det inte är. Jag har ju inte till gång till din garderob, jag tog kläder ur Dianas garderob istället och förvandlade de till din storlek, svarade Tino små skrattande.
Fia tittade fundersamt på honom.
– Kan du göra sådant? frågade hon nyfiket.
Tino brast ut i skratt.
– Det är väl klart att jag kan! Jag gjorde det nyss, skämtade han retsamt.
Fia log lätt.
– Du njuter av det här eller hur? sa hon anklagande och satte armarna i kors.
Tino kollade på henne med en oskyldig min.
– Jag har inte den blekaste aning om vad du pratar om, sa han med en överdriven röst.
Fia skrattade åt det. Tino började också skratta.
Det tog ett tag för dem att sluta skratta.
– Skall vi gå och leta reda på Mikia och Sawir? frågade Tino och gjorde en gest mot skogens innandöme.
Fia nickade och de gick.
Efter tjugo meter hörde de en katt som fräste, en hund som skällde och en korp aktig röst som skrek:
– Berätta var prinsessan är, annars dödar jag hunden!
– Gör det du, jag har ändå aldrig gillat han! skrek Mikias röst.
Fia och Tino utbytte snabba blickar och sprang sedan mot ljudet av hundskall.
– Fia? Du stannar här och jag tar hand om Krax, sa Tino och försökte knuffa undan henne.
Trotsigt stretade hon emot.
– Nej! Jag vill rädda Sawir lika mycket som du, sa hon argt tillbaka.
Surt blängde Tino på henne och öppnade munnen för att säga något, när en figur flög fram ur ett buskage i närheten.
– Jaså? Där är du! kraxade Krax.
Krax slängde ifrån den spretande Sawir och gick till anfall mot Fia.
Sawir slog i ett träd med full kraft och föll livlöst till marken.
– Sawir! skrek Tino förtvivlat och sprang fram till sin medvetslöse hund. I förbi farten plockade han upp en ensam Wuqa blomma, som han lade över hundens kropp.
Fia tjöt till av smärta när Krax satte klorna i hennes hår och drog.
– Nej! Sluta! Tino… hjälp! skrek hon förtvivlat och tappade balansen.
När hon var en centimeter från marken sköt en vass rotspets upp.
Av fruktansvärd smärta skrek hon till när den vassa rotspetsen borrade sig in i hennes ryggrad.
Hon kippade desperat efter luft. Åter en gång kände hon att hon inte skulle överleva. Men hon slöt inte ögonen. Jag kommer att klara mig. Jag måste klara mig, tänkte hon svagt.


Ur ögon vrån såg Tino hur Krax flög nöjt runt Fias huvud och skrek ett segerskrik. Men hans skrik upphörde snabbt när Mikia hoppade på honom.
Tino vände bort huvudet och kände hur ögonen fylldes av tårar, Fia var i fara och Sawir var döende utan bot.
– Ditt vridiga lilla kryp! Om Fia är död svär jag att jag skall svälja dig levande! fräste hon ilsket och visade sina vassa tänder för den spretande Krax.
Krax flaxade hjälplöst på vingarna och sparkade vilt med sina klor.
Mikia jamade ilsket till när Krax rev henne i magen.
Hon satte tassen på såret i en ren reflex. Krax tog chansen och sparkade bort katten. Mikia landade prydligt på tassarna en bit bort och förberedde sig för anfall.
– Tino! Strunta i Sawir och hjälp Fia, hon är faktiskt döende! beordrade Mikia och gick till anfall mot Krax, som greppade tag om hennes nacke och flög upp med henne.
Mikia fäktades vilt i luften samtidigt som hon fräste ilsket.
Med tårar i ögonen stirrade Tino på Mikia.
– M-men Sawir ä-är också d-d-d-d-ö-ö-ö-ö-e-e-e-e-n-n-n-n-d-d-d-d-e-e-e-e! snyftade han sorgset.
Han ville hjälpa Fia, det ville han verkligen, men Sawir behövde också hans hjälp och Sawir var ju faktiskt han beskyddardjur.
– Strunta i det ta hand om Fia! Roten är magisk. Den har i uppgift att ta hennes krafter och hennes livskraft! skrek Mikia tillbaka, men hennes röst blev bara som en arg viskning, för Krax hade luft henne högt upp.
Tino tittade hjälplöst på Sawir. Han ville mer än gärna hjälpa sin hund vän, men visste att han egentligen borde hjälpa prinsessan och sprang fram till Fia med tårarna rinnande längst kinderna.
När han kom fram tog han fram sin trollstav och satte spetsen mot roten. Han höll kvar portionen och funderade. Han visste ju inte vilken formel han skulle använda. Han vände huvudet mot trädkronorna som Krax hade flugit igenom med Mikia hängande i klorna.
– Mikia! Mikia, vilken formel skall jag använda? skrek han det högsta han kunde. Han lyssnade noga efter ett svar, men det hördes inte ett ljud.
Tino bett sig i läppen medan tårarna ökade.
Mikia var utom hörhåll, det visste han.
– Vad skall jag göra? viskade han andlöst medan paniken steg.
Han vände på huvudet mot Fia och satte sin hand mot hennes kind.
– Fia, om du bara kunde hjälpa mig, viskade han medan tårarna föll mot trollstaven. Fias hand föll, utan förklaring, ner på Tinos trollstav. I samma ögonblick som handen nuddade staven började Fia, roten och staven lysa i ett starkt, vit sken.
Tino satte sin lediga hand mot ögonen, som skydd mot skenet. Han kände hur hans hand och trollstav snabbt nuddade marken med Fias kropp över sig.
Skenet la sig och Tino stirrade förvånat på Fias kropp och höll på att tappa andan när han såg att hon rörde på sig.


Utmattat öppnade Fia ögonen med en irriterad grimas. Något hårt och knotigt låg under henne.
– Hej, Fia! viskade en tårögd Tino andlöst.
Långsamt reste hon sig upp med hjälp av händerna.
– Vad hände? undrade hon långsamt.
Tino öppnade munnen för att svara, när ett krax hördes.
Fia och Tino tittade förvånat på medan Krax kom ner skvisande med Mikia i klorna och slängde henne med fullkraft i marken.
I förvåning tjöt Fia till när Mikia landade håller om buller på marken.
Krax släppte genast blicken från Mikia och stirrade förskräckt på Fia.
– D-du lever! Men hur? kraxade han med dallrande röst.
– För att hon är mäktigare en dig, Erik och Stevie tillsammans! skällde en liten röst från marken.
Krax, Fia, och Tino kollade förvånat på den lilla Sawir.
– Sawir! Du lever! skrek Tino med ett allt växande leende.
Fia förstod inte riktigt vad som föregick, men det spelade inte någon roll just nu. Bestämt reste hon sig upp och klampade med bestämda steg fram till Krax medan Tino sprang fram till Sawir och Mikia ställde sig upp på darrande ben.
– Ja, det är helt riktigt Krax. Jag och Sawir har båda dragit döden i näsan. Det är nog bäst att du drar härifrån till Erik och Stevie med nyheterna innan vi tar koll på dig, sa hon med bestämd röst till den rädda korpen, som genast flög iväg.
– Ha! Där visade du honom allt, sa Mikia skadeglatt.
Fia log ett självbelåtet leende och gick fram till den svansviftande hunden med sin tårögda husse.
– Åh! Jag kan inte tro att det är sant. Du lever! viskade Tino andlöst och kramade sin lilla hund alldeles för hårt.
Mikia och Sawir skrattade.
– Det är klart att han lever. Han dog aldrig! skrattade Mikia glatt.
Tino slutade krama sin hund och tittade förvånat på katten.
– Va? M-men vi såg det ju! sa han med en oförstående min.
– Jag spelade bara för att lura Krax, sa Sawir glatt och viftade på svansen.
Fortfarande oförstående stirrade Tino på Mikia medan Fia såg från Mikia till Sawir och tillbaka igen.
– Vad pratar ni om? frågade Fia med rynkad panna.
– Jo, det är på detta vis att vi visste att Sawir inte skulle klara av att slåss mot Krax utan att dö. Därför bestämde vi med tankekraft att han skulle spela död vid första bästa tillfälle, meddelade Mikia med ett hånleende mot Sawir.
– Va? Kan ni använda tankekraft? frågade Fia i sin okunnighet om magi.
Sawir, Tino och Mikia nickade.
– Jaha. Men nu struntar vi i det och byter ämne. Vad var det egentligen som hände? Jag dog ju, det kände jag, men ändå är jag här, sa Fia, nästan desperat.
Tino fick en konstig min i ansiktet, som om han just hade kommit på något viktigt.
– Ja, hur kommer det sig egentligen? frågade han fundersamt.
Sawir såg, nästan hjälplöst, på Mikia.
– Det är enkelt. Fia är ju den mäktigaste häxan. Och det är på det viset att när den mäktigaste häxan är döende eller död och någon eller några är av akuthjälp av henne, återuppväcks hon, svarade Mikia.
Tino nickade med ett leende medan Fias rynka i pannan djupnade.
– Jaha, nu förstår jag, sa han, fortfarande nickande.
– Ja, men det gör inte jag! Om jag har förstått det här rätt kommer jag att dö när jag har hjälpt de jag skall hjälpa, sa Fia med en irriterad.
Tino skrattade samtidigt som han gav Fia en road min.
– Fia, nu överreagerar du, sa han med en handgest.
Mikia skakade på huvudet.
– Tyvärr, Tino. Du har fel, för Fia har nästan rätt. Det skulle vara på det viset, om det inte hade varit för att när Fia har gjort klart uppgiften får hon leva tills ingen behövde just henne, om hon föder upp den nya häxan/trollkarlen eller om hon blir för gammal, sa Mikia med den överlägsna tonen som Fia hatade.
Tino slutade skratta och tittade skräckslaget på Mikia.
– Du är visst inte lika dum på magi som du trodde, Fia, sa Sawir och viftade på svansen.
– Jag tackar, sa Fia med en vänlig röst och en nigning.
Tino skrattade lätt.
– Åh, sådan kunglighet du är prinsessan, sa han med en skeptisk röst.
Fia skrattade och för ett ögonblick glömde hon bort allt om Erick, Stevie, Krax och Guanos död…
– Det var därför jag fick leva och inte Guano, eller hur? sa Fia med en allvarlig röst. Mikia nickade med ögonen glittrande av tårar. Sawir började gny.
Tino såg på dem en kort stund och skakade sedan på huvudet.
– Skärp er nu! Guano är död, punkt slut! Vi har faktiskt viktigare saker att göra, eller hur? Och dessutom är det nog bäst att vi skyndar oss, för jag tror inte att vi kommer att få en lätt resa och den blir nog inte bättre när Erick och Stevie får veta vad som har hänt här, sa Tino med en mammig röst.
Sawir sluttade gny, Mikia torkade ögonen och Fia började fnissa.
– Jaja, du har nog rätt. Vi borde nog röra på oss, mamma, fnissade hon.
Tino log medan han nickade. Fia, Sawir och Mikia slogs av ett skratt anfall när hans kläder försvann och ersattes av en klänning som liknade en som Fias mor brukade ha, som förvandlats till hans storlek.
Klänningen var marinblå med axelband.
–Vad tycks? frågade Tino med ett leende, som försvann genast och ersattes av ett förvånats ansiktsuttryck.
– Ja, jag tycker bättre om klänningen än om dina gamla kläder, de här är ju, mycket roligare, skrattade Mikia.
Sawir och Fia nickade instämmande. Förvånat kollade Tino ner och rodnade kraftigt.
– Opps! Det där gick inte som jag planerat, muttrade han samtidigt som han nickade igen och klänningen ersattes av hans gamla kläder.
– Jaså,  vad var det du hade planerat från början? frågade Fia lite nonchalant.
Tino låtsades bli arg.
– Jag tänkte förvandla mig till din mor, men jag visste ju inte hur hon såg ut… därför blev det på detta vis, sa han och tittade ner på stället där klänningen hade suttit, med utslagna händer.
– Jaja, nu slutar vi att tramsa och ger oss iväg, sa Sawir otåligt och började traska. Tino ryckte på axlarna och följde efter, tät följd av Mikia och Fia.
– Vi har lång väg att gå. Först skall vi till Livetsäng och sen till Tidensflod, sa Sawir när de han i kapp honom.
– Är det bara det? Eller skall vi längre? frågade Fia den lilla hunden.
– Ja, det är mycket längre än det. Efter Tidensflod skall vi till Harpyaberget. Och efter Harpyeberget skall vi gå till Erick och Stevies slott, sa den lilla hunden utan att titta på Fia.
Fia ryckte till när hon hörde Stevies namn, hon hade kommit på något.
– Sawir? Du har ju inte berättat hur Stevie blev ond, sa hon långsamt medan hon gick.
Tino rykte till.
– Ja, men det har du rätt i, Fia! Hur kommer det sig att du lägger märke till somt, frågade han och tittade på henne med stora ögon.
Fia gav till ett skratt.
– Det är väl uppenbart, jag är ju ett geni, sa hon med en nonchalant viftning med handen.
– Åhå! Förlåt mig! Jag glömde ju att du är en prinsessa, och de är ju alltid smarta! sa Tino med en förtretad min.
Fia tystnade tvärt och började skämmas. Hon hade ju inte tänkt såra Tino, baravara rolig. Men Tinos förtretad min försvann och ersattes av ett fånigt flin.
– Lurad! sa han skadeglatt.
Fia blev först chockad sedan röd av ilska.
– Du din lila babian! skrek hon och gjorde ett utfall, men blev hindrad av att Sawir nafsade henne vid vristerna.
– Sakta i backarna, ers höghet! Men skall jag påminna er om frågan ni ställde mig? sa han i ett desperat försök att skydda sin husse från den ilskna prinsessan.
Fia stannade en stund och övervägde om hon skulle klå upp Tino eller få veta varför Stevie blev ond i en värld full av godhet.
– Kör till! Berätta vad som hände, suckade Fia trumpet och satte armarna i kors.
– Okej. När Erick hade kommit tillbaka levde han som vanligt medan han bearbetade en plan. Det var vid den tiden han träffade på Stevie ute i skogen. Oturligt nog blev de kära i varandra och innan man visste ordet av var de förlovade. Men Erick hade ju inte berättat att han var ond, och när ceremoni var klar hade Stevie blivit ond och hon hjä…
– Vänta lite här nu! Jag tror allt att jag missade den viktigaste pusselbiten till min fråga. Nämligen varför Stevie blev ond, avbröt Fia Sawir.
Både Sawir och Tino tittade oförstående på Fia, vars mod sjönk. Hon gillade inte att man såg på henne som om hon var sprittsprångande galen. Det hade man gjort i den mänskliga världen för att hon gillade magi, därför trivdes hon inte alls med att bli betraktad som en galning i den magiska världen också.
Mikia var den ända som inte såg på Fia med den blicken. Hon bara tittade på Fia med sin överlägsna min.
Efter en stund vände hon sig mot Sawir och Tino och sa överlägset:
– Ni två får sluta se på Fia med den blicken, eller har ni helt enkelt glömt att hon inte har fått lära sig ett skvatt om riktig magi?
Sawir och Tino släppte Fia med blicken och stirrade på Mikia istället.
Tino log och slog sig på pannan.
– Just det! Vilken idiot jag kan vara ibland, sa han glatt.
Fia smålog när hon tänkte att han mer än väl hade rätt på den punkten. Men Sawir var inte lika glad. I likhet med Fia gillade han inte Mikias överlägsna sätt.
– Åhå, förlåt mig för att jag tog förgivet att en smart kisse miss som du skulle ha lärt henne grunderna, särskilt allt om häxor! skällde han ilsket.
Mikia tog ingen notis om honom. Helt oförstående stirrade Fia på dem.
– Vad snackar ni om? sa hon irriterat.
Varken Sawir eller Mikia svarade, bägge bara surade.
Tino såg på de bägge djuren en stund innan han suckade.
– Jaha, jag antar att jag får förklara för henne, sa han irriterat.
– Ja, gör du det, svarade de bägge djuren i kör utan att lägga någon större notis om de bägge magikerna.
Tino ryckte på axlarna och suckade djupt.
– Det är på det visset att häxor har både god och ond magi i sig. Detta gör det möjligt för dem att bytta sida, men bara genom att gifta sig med en trollkarl. Exempel; om en ond häxa gifter sig med en god trollkarl bytts häxans sida automatiskt till god, rabblade han snabbt upp utan att ta en paus.
När han var klar flåsade han som en hund efter luft. Fia stod tyst en stund och försökte få koppling på det han rabblat upp.
Det tog ett tag för det han sagt att sjunka ner i henne.
– Detta betyder väll att om jag inte ser upp kan jag bli ond? frågade hon långsamt. Tino nickade. De bägge stod tysta en lång stund och inget hördes utom morrningar och fräsningar från de två djuren som fortsatt sin argumentation med tankekraft. Tillslut var det Tino som bröt tystnaden.
– Det är nog bäst om vi rör på oss. Ängen är i närheten, sa han och gjorde en gest åt det hållet.
Fia nickade och de började gå. Efter några steg märkte magikerna att deras djur stod kvar.
– Kom nu! Vi har inte tid med bråk, vi måste till lejonets kula och det fort, kommenderade Fia och fick en frågande blick från Tino, som inte förstod vad "lejonets kula" betydde.
Innan han hann fråga svarade Fia att hon menade Erick och Stevies slott.
– Men varför sa du inte det? gnällde han trumpet.
Fia svarade inte, hon skakade bara trött på huvudet.
När Mikia och Sawir inte gjorde någon ansatts att gå tog Tino fram sin stav och sövde dem precis som han gjort med Mikia tidigare. Han och Fia tog sitt djur över axeln, och gav sig iväg.
Det dröjde inte länge förrän de var tillbaka på den plats där de först hade träffas. Tino tog ett djupt andetag och andades nöjt ut.
– Gud vad jag älskar denna äng, sa han stolt.
Fia log för sig själv. Hon förstod precis vad han menade.
Ängen var lugn och vacker. Och trots allt mörker och elände i Gemini strålade den av hopp och glädje.
Sakta traskade hon fram medan Tino skuttade och hoppade runt som en ballerina. När han lyfte upp armarna, med Sawir upplyft i luften, och hoppade precis som ballerinor gör började Fia snabbt att fnissa, och fnisset väckte sig snart till ett gapskratt.
När Tino hörde detta blev han illröd om kinderna och tog sig med stora kliv över ängen med nerböjt huvud.
Väl framme vid andra sidan ropade han till Fia:
– Kommer du? Vi har faktiskt en värld att rädda och hinner inte med att fjanta runt.
Fia skakade på huvudet med ett stort grin och sprang sedan med Mikia i ett stadigt grepp över till honom.
Resten av färden var Tino tyst som en mus. När Fia försökte prata med honom fick hon bara ett hummande till svar.
Det kändes tyst och ensamt när ingen av dem sa något. Djupt inne i sitt hjärta önskade Fia att Tino skulle vilja prata med henne. Hon förstod inte riktigt varför han var arg, vist hon hade skrattat år honom, men hon hade faktiskt bett om ursäkt ett flertal gånger.
– Kan du inte försöka släppa det? frågade Fia försiktigt men fick bara ett lätt "hm" till svar.
En djup suck undslapp Fia medan de fortsatte färden.

Efter en lång dags vandring kom de äntligen ut ur skogen. De hade tagit några få ville pauser och passat på att väcka upp deras djur. Sawir och Mikia var först arga för att blivit förhäxade, tills de upptäckte att Tino inte var lika munter som alltid. När Fia berättat vad som hänt visste ingen av dem vad de skulle ta sig till. Nu gick de här lika tysta som de gjort hela dagen.
Det var tyst som i graven, tills Sawir gjorde sin röst hörd.
– Vi är snart framme vid Tidens flod, där tar vi och slår läger.
Både Fia och Mikia nickade tyst medan Tino hummade som han gjort hela dagen. Fia kände sig mycket irriterad. Hon var trött på att Tino betedde sig på detta vis. Det ända hon kände för just nu var att klå till honom, men det gjorde hon inte. Istället bestämde hon sig för att försöka reda ut det här när de slagit upp lägret.
De gick i ungefär en halvtimme innan de var framme vid floden.
Det var en mäktig flod som sträckte sig längre än ögat nåde, men den vad inte bred.
Man skulle kunna ta sig över den på max två minuter.
Men de gjorde de inte. Istället trollade de fram sovsäckar och tält.
De satte först upp tälten, sedan började de med maten.
Fia var nyfiken på varför de hade trollat fram tält den här gången, när de inte gjort det i skogen. Sawir förklarade att det var tack vare ängen som skogen var varmare än gesten av Gemini.
– Om vi skulle ta och sova utan tälten skulle vi bli till istappar här ute, sa den lilla hunden och rös vid tanken.
Fia tyckte det lät överdrivet. Det var inte mycket kallare här än inne i skogen.
När hon påpekade det svarade Mikia att det blir mycket kallare framåt natten.
Fia trodde inte på henne, men sa inget.
Hon och Tino började på maten. De skulle ha kassler med ris och en speciell sås gjord på örter.
När de skulle börja på örtsåsen sa Tino sina första ord sedan ängen.
– Jag älskar den här örtsåsen, kom på den själv när mina föräldrar tvingade mig att sova ute och laga egen mat gjord av det jag kunde hitta.
Både glädje och sorg fyllde Fias hjärta när hennes vän pratade. Hon var obeskrivligt glad över att han börjat prata igen, men också mycket ledsen över hur illa behandlad han blivit av sin egen familj.
– Jag är ledsen över att din familj har varit odräglig mot dig, sa hon tyst.
Tino såg på henne med ett grin.
– Det gör inget. Det är faktiskt inte deras fel, de är förtrollade. De kan inte rå för det.
Hans min såg inte eländigt ut men hans röst skrek ut sorg och elände.
Fia visste inte vad hon skulle säga.
Många ting tyngde hennes hjärta, men hon vågade inte riskera att såra Tino igen. Tino lärde Fia hur man gjorde såsen. Allt som behövdes var runt om kring dem. Bark, för fibrerna, smörblomma (den minst vissna man kunde hitta), för smakens skull, och några andra magiska örter som Fia inte kunde namnen på.
Det blev många kladdiga misslyckanden pga. att Fia inte var någon mästerkock, men efter många försök och många skratt lyckades hon, med Tinos hjälp.
– Det har aldrig tagit mer än fem minuter att göra såsen. Vad lärde du dig egentligen att laga mat, hos blinda mullvadar? skrattade Tino skämtsamt, han hade börjat bli sig själv igen.
– Nej, Jag har inte villat lära mig. Och föresten är alla mullvadar blinda, svarade Fia med en tillgjord näsvis röst och en nonchalant gest.
Tino och Fia skrattade, men Sawir avbröt dem för att lära ut att mullvadar inte var blinda de hade bara mycket dålig syn.
Tino brydde sig inte om mullvadarnas syn och glufsade i sig maten. Men Fia däremot lyssnade med stort intresse och hon och Sawir kom in i en mycket intressant diskussion.
Hon var inte någon direkt nörd när det gällde de flesta ämnen, men när det kom till bild, biologi och musik var hon idel öra.
Däremot var Tino en riktig latmask, han brydde sig ändas om två ämnen mattflygning (som han skulle få lära sig nästa år) och trolldryck.
Efter de pratat, ätit och diskat släckte de elden och gick och lade sig.
Mikia och Fia sov i det ena tältet medan Tino och Sawir sov i det bredvid.
Fia hade precis hunnit somna när hon kände en hiskelig kyla.
Det visade sig att Sawir och Mikia haft rätt, kvällarna var kallare utanför skogen. Den natten hade Fia svårt att få sömn.

Nästa morgon var Fia svår väckt. Hon hade inte fått sova förrän klockan fem på morgonen, när kylan började minska. Nu sov hon som en stock.
Det hjälpte inte med vad hennes vänner än gjorde, Fia sov ändå.
Det var inte förrän klockan tio som Sawir råkade väcka henne när han skulle göra sina små behov och råkade göra det på hennes tält, som inte var vattentät.
Med ett gallskrik, som fick Sawir att förskräckt gömma sig back om benen på Tino, vaknade Fia.
När hon kom vacklande ut ur tältet sa Tino:
– Tjena, Törnrosa! Har du haft en skön tupplur?
Fia hade en stor lust att slå till både Tino och Sawir när hon gallskrek:
– Haft en skön tupplur frågar du! Haft en skön tupplur? Nej, jag har verkligen inte haft en skön tupplur! Jag tror din hund pinka på mig!
– Va? Gjorde du verkligen det Sawir? frågade Tino sin hund med en anklagandeblick.
Skamset gnydde Sawir och drog sig tillbaka. Tino tolkade det som ett ja.
– Jaha, det finns inget att göra åt saken. Det som är gjort är gjort. Du får vänta med att duscha av dig tills vi har räddat Gemini. Under tiden om någon frågar vad det är som stinker kan du säga att det är den senaste parfymen på jorden, sa Tino matt med en axelryckning.
För ett ögonblick drömde Fia bort sig. Hon tänkte på en stor hink fylld med hund kiss som svävade över huvudet på Tino. Hinken började sakta tippa över. Allt kiss landade på Tino och hon såg sig själv stå och gapskratta och skrika:
– Vem är det nu som är täckt av kiss?
– Fia, hallå? Gemini anropar Fia, hör du mig? hörde hon Tino ropa svagt i bakgrunden.
Med ett ryck landade hon med fötterna på marken igen.
För ett ögonblick önskade hon att hennes tanke hade varit sann, att Tino fått en stor hink med hund kiss över sig, men det var inte sant.
Tino stirrade Fia stint i ögonen. När Fia märkte detta backade hon förskräckt undan.
– Vad sysslar du med? frågade hon förskräck.
Tino såg förvånad ut.
– Öh… Inget speciellt. Jag liksom… Hm… Jag skulle bara…
Tino verkade inte kunna komma på någon bra förklaring och började rodna kraftigt. Mikia, som hade suttit vid flodkanten och funderat, gick fram och bett de två magikerna i vristerna för att få deras uppmärksamhet. Det funkade.
Både Fia och Tino skrek till och vände all sin koncentration mot Mikia.
– Och vad sysslar du med? frågade Fia, den här gången till Mikia.
Mikia såg henne bara i ögonen och log.
– Ni verkade ha glömt bort vårt uppdrag. Därför tänkte jag vara vänlig och påminna er, sa katten enkelt.
Fia stelnade till. Det var faktiskt sant. Hon hade glömt bort alltihopa. Varför hon var här, vad som har hänt, Guanos uppoffring och vad som skall hända…
Snabbt skakade hon bort alla tankar och gjorde sig i ordning att ge sig av.
Just som hon skulle säga till de andra att de måste gå märkte hon att Tino också hade stelnat till, men han hade inte skakat av sig det än. Fia slog irriterat till honom och skrek:
– Mikia har rätt. Via har inte tid för de här dumheterna. Kom nu!
Tino ryckte till och gav Fia en ilsken blick, men slutade snabbt, han viste att hon hade rätt igen. Istället gav han henne en nick.
– Bra, kan vi ge oss iväg, sa Fia kort och gick.
Hon var just på väg att sätta foten i vattnet när de andra gav till ett gallskrik och Tino ryckte förskräckt tillbaka henne. När han gjorde det ramlade de båda baklänges.
Med en smidighet hos en katt rullade Fia av Tino och muttrade ilsket:
– Vad var det bra för, din idiot?
Tino gav henne en ilsken blick. Snabbt försökte han ta upp sig på fötterna. Färdig höjde han sin högra näve och tänkte precis slå till en chockad Fia när Sawir hoppade som en galning framför honom.
– Stopp! Jag tror inte hon förstår vad som försiggår! skällde den lille hunden med sin panik slagna röst.
Tino härdade sig med en motvillig min.
Fia kunde se på honom att han hemskt gärna ville slå till henne, men viste under sin ilska att Sawir hade rätt.
– Jag är rädd att Sawir har rätt. Jag vet inte vad som försiggår. Jag menar, vad är det egentligen som är farligt med att korsa floden? erkände hon motvilligt.
Tino såg på henne med en min som hon inte kunde tolka. Det såg ut som om han irriterat bet sig i överläppen samtidigt som han hade samma gnistrande ögon som hos ett barn som får mängder med leksaker på julafton.
Fia försökte att strunta i den lite skräckinjagande minen och satte sin uppmärksamhet mot Mikia och Sawir.
– Vad är det som är farligt med floden? frågade hon.
– Floden har sitt namn av en andledning. Den kan styra över tidens flöde. Om du sätter en fot, hand eller någon som helst annan kroppsdel i vattnet när den är upprörd, som nu, gör den dig antingen mycket äldre än 300 år, och det är ingen vacker syn, eller liten som ett spädbarn, förklarade Mikia, men för en gång skull utan den överlägsna tonen utan med en mer orolig röst.
När allt detta hade smält in i Fia slogs hon av en förskrämd tanke.
– Betyder det att vi inte kan ta oss över? Eller finns det någon bro i närheten? frågade hon nervöst.
Ingen svarade, utan Mikia gick bara fram till floden och började sjunga. Fia hade hört katter "sjunga" förut, men det lät mer som en trasig motorsåg, inte alls som det här. Det här lärt mer som en blandning mellan fågelsång och änglar sång, underbart. När floden hörde sången började den sakta farten och (Fia trodde inte sina öron) sjunga tillbaka.
Medan Mikia fortsatte att sjunga gick Sawir överfloden medan Tino grabbade tag i Mikia, lyfte upp henne, grabbade en chockad Fias hand och vadade över.
Floden var överraskande varm, skärstilt när det gäller Gemini. De var snabbt över. Mikia slutade sjunga och floden ökade snabbt farten och mullret som uppstod lät nästan som om någon var mycket irriterad.
Fia kunde inte hjälpa att känna sig imponerad. Magi är till och med mer underbart än jag någonsin kunde ana, tänkte hon imponerat.
– Dags att ge sig av till Harpyeberget, sa Sawir uppmuntrande, men Fia kunde inte undgå att höra en underton av panik i hans röst.


– Är vi inte framme nu? frågade Tino utmattad, som han hade gjort i över en halv timme.
– Ja, vi har bara någon timmes färd kvar, men det är kväll och vi måste villa, svarade Sawir och stannade tvärt.
De andra kolliderade med varandra i farten. Fia brakade in i Tino, som trampade Mikia på svansen, som i sin tur bet Tino i benet med en ilsken blick.
– Kattskrälle! röt Tino dumdristigt till.
Detta resulterade i att Mikia försökte klösa ut ögonen på honom, eftersom hon hatar alla termer som inkluderar katter.
Efter ett par minuter med meningslösa försök att få bort henne fick de helt enkelt frysa henne för tredje gången.
Med det problemet ur världen satte de upp lägret och började med maten, fläskkotlett med stekt potatis och några magiska örter de hittat under dagen.
Efter de hade ätit den delikata maten (Fia älskade magisk lagad mat sådant mycket att hon skulle vilja äta det varje dag i resten av sitt liv), upptinat Mikia, under många klagomål från Tino och Sawir, och släckt brasan de lagat maten över, var det dags att lägga sig.
– God natt, Tino! gäspade Fia sömnigt och sträckte sig.
– God natt, Fia! svarade Tino matt och kröp in i sitt tält.
Fia var just på väg att gå in i sitt eget tält, när Sawir gnydde förstrött:
– Men, skall inte vi få något god natt?
– God natt, svarade de båda magikerna snabbt och lade sig för natten.
Sawir och Mikia kröp in till sina respektive ägare. Mikia lade sig först på Fias mage, men blev ner puffad.
– Inte en chans kissen, sa Fia med ett självbelåtet leende när hon såg Mikias bittra uppsyn.
Katten var på vippen att säga något spydigt men vände istället huvudet mot tältväggen och muttrade ilsket.
Fia lade huvudet mot kudden och somnade snabbt in till ljudet av snarkningar från Tinos och Sawirs tält, och Mikias muttringar.
Den här gången när kylan kom var hon inte lika förvånad och klarade av den någorlunda.


Natten verkade bli vacker. Fia hade en underbar dröm där Guano kom tillbaka mittinatten och väckte henne. Hon kunde höra han tyst som en mus viska:
– Dags att möta ditt öde, prinsessa!
Fias ögon öppnades med en panikslagen blick, när ett par iskalla händer greppade tag om hennes hals och tryckte till. Någon försökte kväva henne.
Ett par iskalla, katt gula ögon stirrade ner mot henne. Ögonen satt på ett ansikte med vackra, manliga drag. Ansiktet var förvridet i ett hemskt, modiskt leende.
Fia kunde se att ansiktet var inrammat i bläcksvart, kortklippt hår som räckte till öronsnibben. Jag känner igen honom, tänkte Fia skräckslaget, kan det vara? Nej… Det får inte… Det kan inte… jo, det är det. Det är…
– Erick! viskade Fia skräckslaget.
Sagda person gav till ett glädjelöst skratt.
– Ers höghet har hört talas om mig? Och ändå är du dumdristig nog att försöka söka upp mig? Ha! Idiotiska, lilla flicka! Ingen kan stoppa mig! viskade han i örat på Fia. Hon kunde känna hans vidriga andedräkt, en hemsk lukt av ruttna frukter.
I ett desperat försök att rädda sig själv försökte hon att slingra sig ur hans grepp, men han var för stark och hon fick bara ont istället.
Erick skrattade skadeglatt åt henne, hennes ynkliga försök att göra sig själv fri verkade roa honom.
Hon försökte att skrika, men Erick klämde bara åt hårdare.
Stjärnor hade börjat flimra framför ögonen på henne. Hon började få slut på luft. Mikia, hjälp mig! tänkte hon skräckslaget medan hennes syn började försämras. Än en gång blev allt svart och hon kunde höra ljud i fjärran…


Mikia, hjälp mig! ljöd en röst i huvudet på Mikia.
Kattens ögon slogs vid öppna. Rösten hade låtit som Fia, det kunde bara betyda två saker. Antingen hade hon blivit galen och hörde i syne eller var Fia i dötts fara och hade sent en telepatisk tanke till Mikia.
Snabbt såg hon att det var det sista alternativet, för framför sig såg hon Erick.
Erick stod framåtlutad mot någonting som sprattlade till. Förskräckt insåg hon att det var Fia.
Ett ilsket fräsande undslapp kattens läppar medan hon med rest ragg hoppade på honom.
Trots att hennes klor var rakblads vassa skrek inte Erick till, som de flesta av hennes offer brukade göra, utan istället gav han bara till ett irriterande grymtande.
– Irriterande kattskrälle! Gå av mig på en gång, väste den hemska trollkarlen ilsket. Mikia stelnade till, det var inte i skräck, som Erick hade trott, utan av raseri. Kattskrälle? tänkte Mikia upprört, först går han på Fia och nu kallar han mig för "kattskrälle"? Han skall få!
Mikia koncentrerade all sin energi på en ända punkt och började förvandlas.
Alla beskyddardjur har en förmåga att förvandlas när ens ägare är i fara eller om man är grymt upprörd eller om man skall försvara någon eller något man älskar av hela sitt hjärta. Alla förvandlingar är olika och har olika krafter.
Mikia hade aldrig använt sin förvandling någon gång förut.
Ett gyllene sken omslöt henne medan hennes klor växte, hennes kropp blev stor som en panters, sabeltänder hade börjat växa i hennes mun och hennes öron hade blivit kupade som fladdermöss. Erick började vackla under hennes vikt.
– Vad i…? frågade han förbryllat och vände på huvudet.
Mikia hoppade av hans rygg och fräste fientligt.
– Släpp henne! kommenderade hon hotfullt.
Till hennes förvåning och lättnad löd han. Sedan bara stod han där och stirrade. Mikia förstod inte vad han sysslade med.
Efter allt det hemska han hade gjort, alla de människor han dödat, lydde han en katt, visserligen en gigantisk, magisk sabeltandad katt, men ändå en katt.
Erick hade ett neutralt ansiktsutryck, ingen antydning till panik, rädsla eller ens ilska. Något stod inte rätt till.
Mikia funderade ett ögonblick om hon skulle utgjutna detta ögonblick till att käka upp honom, när hon hörde ett vildsint läte, som om själva jordens inre gjorde uppror.
Ericks ansikte bröt ut i ett tandförsätt leende. Han hade väntat på det här! insåg Mikia förskräckt.
Kolossala vingslag hördes och tältet vacklade under rasande vindar. En duns hördes utanför, något hade landat.
Plötsligt hördes ännu ett vrål och tältet revs sönder av gigantiska klor.
Både Erick och Mikia fick lägga sig platta för att inte gå samma öde till mötes som tältet.
Mikia kände hur en gigantisk klo kapade några av hennes hårstrån på mitten.
Just som hon skulle vända sitt huvud mot saken som landat, hördes ett skrik.


Kippande efter luft hade Fia vaknat upp. Till hennes stora skräck hade hon inte bara sätt Erick utan två monster framför henne.
Den ena var en konstig vit panter med sabeltänder, fladdermusöron och enormt stora klor, som stirrade henne rakt i ögonen. Den andra var en stor, rödsvart drake med gigantiska dinosaurier klor, kort huvud som slutade med en nos som en havssköldpadda. Huvudet liknade en oval med en tuppkam som gick från huvudet ända till svanstippen. Ögonen var som små, smaragdgröna springor. I gapet hade den hajtänder, fast mycket större.
Fia var nära på att tuppa av igen. När skall mardrömmen ta slut? frågade hon sig själv.
Erick gav till ett skratt.
– Det var på tiden, din stora ödla! Ta du hand om denna irriterande katt, medan jag tar prinsessan, sa han och vände sig med ett djävulskt grin mot Fia.
Utan vidare svep attackerade draken den märkliga pantern, och de var genast in i ett vilt slagsmål. Under tiden hasade sig Erick närmare Fia.
Med tunga andetag kravlade sig Fia där ifrån. Det var egentligen meningslöst att kravla sig bort, situationen hade inte blivit bättre, snarare sämre.
Det var inte lätt att kravla sig fram, än mindre baklänges.
Hela tiden snubblade hon i sina försök att komma bort från hotet.
Med en snabb blick åt Tinos håll såg hon förskräckt att han och Sawir fortfarande verkade sova.
– Vakna ära dårar! Erick attackerar oss! skrek hon förfula hals medan tårar började rinna ner för hennes kinder och paniken steg i henne.
Svaret blev ett sömnigt mumlande följt av snarkande.
Fia tappade andan. Allt var över!
Erick var nu framme vid henne. Med ett djävulskt flin tog han tag om bägge hennes handleder och greppade dem i vänstra handen.
Fia såg förskräckt på medan han med sin fria hand trollade fram en lång dolk. Dolken blänkte till från någon inre kraft i miltalen när han höjde den över huvudet och stötte till.
Ett gastkramande skrik undslapp Fias läppar när dolken grävde sig in i hennes hjärta.
Medan Erick upprepade proceduren och Fia kände för andra gången den kvällen hur hon drogs närmare den eviga sömnen, tänkta hon: hur kunde jag tro att jag skulle klara att slå en mäktig trollkarl?


En hög duns ljöd i natten när den tunga drakkroppen försvagat dunsade i.
Med en graciös lopp landade Mikia på fötterna. Samma ögonblick som hon landat gav hon sig av mot Erick, som precis avfyrat den slutgiltiga stöten mot Fia.
Mikia hade hört sin ägares gallskrik men kunde inte ingripa fören hon tillintetgjort den enfaldige draken.
Med ett högg mot halsen med sina svärdvassa tänder hade hon fått honom på fall. Nu hoppade hon på Erick med aggressiviteten hos en tiger.
Hennes ilska hade gjort henne oförsiktig och motståndaren visste därför exakt när hon skulle attackera, med hjälp av ljudet från hennes tunga och snabba fotsteg.
När Mikia hoppade upp för att spetsa trollkarlen som ett stycke kött, vände han sig om och slog till henne med sin bastanta stav. När den kraftiga staven träffade henne i sidan tappade hon andan och skickades med en övernaturlig kraft i marken. Kraften i nedslaget orsakade en liten krater.
Erick gav till ett högt och ondskefullt skratt.
– Prinsessan är död en gång för alla! Äntligen skall Gemini bli mitt! ljöd hans höga stämma i natten.
Med ett par antilopsprång hoppade han upp på ryggen på sin drake, som utmatad försökte resa sig.
Med en kraftansträngning lyckades draken lyfta både sin egen och Ericks vikt och flög iväg in i mörkret.
Mikia reste sig upp och blängde hämndlystet på den svarta pricken som försvann i nattens mörker. Erick och den fördömda ödlan skulle få för det här, för allt, men speciellt för Guanos död.
Tårar började rinna nerför Mikias kinder när hon tänkte på den modiga trollkarlen.


När Mikia var liten hade hon av någon mystisk kraft dragigs till Fia. Hon hade aldrig förstått varför. Varje gång hon hade försökt att ge sig iväg hade hon alltid kommit tillbaka till Fias bostad.
Ovetskapen av vad som förse gick hade nästan gjort henne galen, tills Guano dök upp. Mikia mindes den dagen såväl.
Hon hade suttit och iakttagit den femåriga lila Fia, när en kvist bröts bakom henne. Med rest ragg hade hon vänt sig om och funnit sig stirrande på ett par bruna läder stövlar. Stövlarna hade tillhört en man med udda kläder.
Katten hade sätt att kläderna inte liknade dem som de andra människorna bar. Dessa kläder hade bestått av ett par bruna läder byxor, som var ihop sydda med en bastant tråd och stygn föreställande kors, och en scharlakans röd, kortarmad tröja som var ihop syd på samma sätt som byxorna.
Kroppen kläderna satt fast på var muskulös, ansiktet var vackert med en lätt krogig näsa, blåa ögon med ett lika mystiskt djup som själva havet, och kraftiga käkben. Alltsammans var inrammat i kort, mörkbrunt hår.
Mikia hade först blivit rädd för mannen och försökt klösa honom, men upptäckt att klorna bara gick igenom.
Den mystiska mannen hade lett mot henne och berättat att han bara var ett hologram och kunde inte prata länge, för det var utmatande att hålla uppe formeln i människornas värld.
Kattungen hade inte riktigt förstått vad han pratade om, men hållit sig tyst pga. hon inte kunde slåss mot honom.
Den mystiska spökmannen hade förklarat för henne att anledningen att hon drogs till Fia var för att de hörde ihop. Han berättade också att hon kommer från en magisk värld och att Fia är en häxa och om en elak trollkarl och häxa som hade tagit kontroll över världen.
Mikia tyckte att allt lätt som rappakalja, men av någon andledning trodde hon honom.
Den mystiske mannen hade trollat fram en dörr och bad Mikia att gå igenom, sedan hade han försvunnit.
Kattungen hade varit lite misstänksam, men ändå gått igenom. Och hon hade aldrig ångrat det beslutet.
Guano hade tagit hand om henne genom åren och hon fick besöka Fia hur mycket hon än ville.
Mikia fick lära sig allt mer om Gemini och om hennes och Fias förflutna. Hon hade blivit alltmer fäst vid Guano och när han dog hade det sänts som om en del av henne hade försvunnit.


Fia öppnade sakta ögonen och stirrade blint upp mot himlen medan hon försökte förstå vad som hade hänt. Hon hade för tredje gången dött. Jag börjar känna mig irriterad över att dö hela tiden, tänkte hon nonchalant medan hon reste sig upp, men innerst inne kände hon panik och oro.
Erick hade dödat henne utan någon hjälp av magi, och hon skall föreställa den som skall stoppa hans magiska terrorvällde? Hur skall det gå till om Erick inte ens behöver anstränga sig för att ta koll på henne?
Hon skulle aldrig klara av att möta honom i en magisk fight. Men det som oroade Fia mest var det faktum att Tino inte hade varit vid hennes sida, och inte heller Sawir eller Mikia, och hon trodde att de skulle vara hennes vänner in till döden. Jag hade väl fel? Vi var väl inte lika bra vänner som jag trodde? Jag tog visst förhastade slutsatser, tänkte hon sorgset och kände hur det lila mod hon hade försvann, tillsammans med hoppet att rädda Gemini.
Deprimerad hängde Fia med huvudet, tårar började tränga fram i ögonen på henne. Att mista en vän var svårt, till och med svårare än att vara fast i en annan värld där två galningar som vill ta koll på en bor.
Plötsligt kände hon hur någon flåsade henne i nacken. En mild, välbekant femininröst viskade i örat på henne:
– Gråt inte, Fia. Allt kommer att ordna sig, jag är här.
Fia tittade upp och fann sig stirra in i ett par tårfyllda ögon. Ögonen tillhörde den mystiska pantern.
Konstigt jag kunde ha svurit på att jag hörde Mikia, tänkte hon undrande. Just i det ögonblicket började pantern att förvandlas och innan Fia hunnit blinka hade pantern ersatts mot den vita katten.
– Mikia! Du anar inte hur glad jag är att se dig! Jag trodde du hade lämnat mig! vällde Fia fram i ett andetag medan hon kramade om den lila katten.
I ett ögonblick rörde katten inte sig, men sedan kramades hon tillbaka det bästa hon kunde.
– Jag har varit här hela tiden, Fia. Jag var bara i min förvandling, det är en grej vi beskyddardjur gör när våra ägare är i fara, vi förvandlar oss, viskade den lila katten i örat på Fia.
För en gångs skull hade hon inte den överlägsna tonen. För en timme sedan skulle Fia ha lett självbelåtet, men inte nu. Nu var hon bara glad att hon inte var ensam längre.  
Flera minuter passerade utan att någon av dem rörde sig. Kvällen var lugn och det började bli varmare, solen var på väg upp.
Ett grymtande ljud hördes från Tinos tält. Fia slutade krama sin katt med en mordiskblick i ansiktet.
Tino du är en död man, tänkte hon rasande.
Med klampande steg traskade hon över till hans tält, slet upp tältduken med en otrolig kraft och rusade fram till hans sovsäck.
Ilsken som ett bi greppade hon tag om hans axlar och ruskade om honom som en skallra.
– Vakna, din trögfattade idiot! skrek hon till honom.
Chockat öppnade Tino ögonen och började skrika.
Skriket väckte Sawir.
– Fia, vad sysslar du med? utropade den lila hunden förskrämt och sprang fram till henne, men blev stoppad av en fräsande Mikia.
– Vad vi sysslar med? Vad sysslar ni med? Här har vi två slagits mot Erick och Tarlax. Vi behövde er hjälp! Fia dog faktiskt två gånger! frästa katten till Sawir, små tårar hade börjat tränga fram i hennes ögon.
Tårar hade även bildats i Fias ögon, som ilsket släppte Tino och gick fram till sin katt.
Med hjärtat fullt med sorg och förtvivlan klappade hon katten, som strök sig kurrande mot henne. Deras vänskap hade vuxit sig starkare under stridens gång. Sawir stod stel som en staty av chocken, medan Tino vinglade fram till Fia. Han var lite yr i huvudet efter att hon använt honom som skallra.
Försiktigt lade han armarna om henne och viskade med sorgfull stämma:
– Jag hade ingen aning. Jag är ledsen, Fia. Jag önskar verkligen att jag kan ändra på det, men det kan jag tyvärr inte. Men en sak kan jag lova, nästa gång tänker jag se till att du inte blir ensam! Nästa gång tänker jag vara vid din sida. Och även om något hindrar mig från att komma tänker jag slåss för både dig och Gemini, på ett eller annat sätt! Det kan du lita på.
Fia trodde knappt sina öron. Smått chockat vände sig hon om och stirrade honom i ögonen.
All den rädsla och förtvivlan hon kände försvann och ersattes mot en ända fråga:
– Varför?
Chockerat märkte Fia att hon uttalat sin fråga högt.
Tino stirrade uttryckt löst på henne en stund innan han log.
– För du är den ända vän jag haft, men även den ända vän jag villat ha och jag tänker göra allt för dig, för jag vet att du skulle ha gjort detsamma för mig, svarade han långsamt.
Ett stort leende började sprida sig i Fias ansikte, hon kunde inte låta bli att bli rörd av hans vänskap för henne. Men hon var även skamsen för hon missbedömt deras starka vänskap. I flera minuter stod de tysta och bara stirrade varandra stint i ögonen.
För första gången någonsin bråkade inte Mikia och Sawir, de bara stod och stirrade på sina respektive ägare.
Ingen av dem hade någonsin sätt Tino lika alvarlig som han var nu, inte ens Sawir som hade varit med honom ända sedan de båda föddes. Detta var en total förvandling.
Det var tyst som i graven i en halvtimme innan Tino äntligen bröt tystnade.
– Det är bäst att vi ger oss iväg. Jag har en gås att plocka med Erick och en att plocka med Stevie, sa han med en alvarlig röst.
Med de orden sagt traskade han ut ur tältet. Medan Mikia och Sawir traskade efter Tino, stod Fia stilla i ytterligare några sekunder.
Hon kunde inte släppa det faktum att Tino hade mognat på bara några sekunder, för henne. Vi är mycket bättre vänner än jag trott, tänkte hon med ett smil.
Med lätta steg klev hon ut ur tältet, och för en gång skull tyckte hon att solen sken, trots att den inte gjorde det.
Tinos förändring hade rätt henne hoppet tillbaka och en bubblande känsla i magen. Hon visste inte vad den bubblande känslan var för något, men det fick hon strunta i nu, de hade ett uppdrag.